David Corso och Duncan O'Finioan:
En okonventionell vänskap
Pahrump,
Nevada,
januari
2007
Filmad, redigerad och
regisserad av Kerry Cassidy och Bill Ryan
Klicka här för video intervjun
|
|
David Corso: På något sätt blev mitt namn nämnt och
killen sa, ”Dave Corso?” Och han beskrev mig ända ner till
tatueringarna för Dunc och sa, ”Det var den bästa krypskytt marinkåren
hade i Vietnam.”
Och jag vet absolut
ingenting om det.
… Plötsligt tittar
han på mig och säger, ”Pappa, vad gjorde du i Vietnam? Vad gjorde
du egentligen?” Det var den natten mardrömmarna började.
… Och vi blev utsatta
för extremt kraftig eldstrid när den här helikoptern landar och de här
tolv ungarna kommer ut, ser sig omkring, tar varandra i händerna, och
en bländande blixt kom. Duncan O`Finioan: Och jag kommer ihåg den
här mannen (pekar på David) som drar ut mig ur en brinnande helikopter.
David: Jag kommer in
i mitt hus, drar ner persiennerna, drar för draperierna, låser dörren,
tar in hundarna, och tar fram mina pistoler. Och ingenting hände.
Duncan: (skrattar)
Jag skrattar inte för att jag tycker det är roligt. Jag skrattar för
det är nästan precis vad jag skulle ha gjort.
Början på intervjun
Kerry: Detta är David
Lawrence Corso och Robert Duncan O`Finioan. Vi har dem framför kameran
tillsammans för första gången. Ert namn, befattning och grad. Vad säger
ni? Har ni någon?
Duncan: Jag har
ingen… nåväl, egentligen har jag det.
K: (till David) Hur
är det med dig? Inte?
David: Nej.
K: Inget namn,
befattning och… OK.
David: Patriot.
Konstitutionell patriot och Bill of Rights …
K: Och pensionerad …
David: Och
pensionerad från telekommunikationsindustrin.
K: OK. Vi är i
Pahrump, Nevada. Eller hur?
David: I mitt enkla
hem
K: Det är 2007, och
vi är glada att vi är här.
David: Jag är glad
att ni är här.
K: Och du har några
otroliga …
David: Jag beundrar
ert mod.
K: Tack. Och du har
några otroliga vargar? Stämmer det?
David: Ursprungliga
amerikanska hundar. (Native american dogs)
K: (Skrattar)
Ursprungliga amerikanska hundar. Låt gå. Är du delvis från amerikansk
ursprungsbefolkning också?
David: Nej, bara
adopterad in i Apachestammen av en vän till familjen.
K: Är du?
David: Ja.
Kerry: Bra. Ok, så
vad har du för förhållande till Duncan?
David: Vi går
tillbaka tre år, ungefär tre eller fyra år. En gemensam vän
introducerade mig när han sa, ”Jag har några vänner som jag vill att
du träffar.” Och jag sa, ”Verkligen?” Så vi möttes
och direkt när jag såg John med Duncan, så kände jag igen dem.
Och det var som om
ett kuvert öppnades i mitt huvud, eller en dörröppning. Det tog ett tag
för de minnena att komma upp till ytan så jag kunde minnas när vi hade
träffats – juni 1967.
Vi var faktiskt i
Kambodja… på en liten operation för att hjälpa några American Special
Trupper ur en besvärlig knipa. Och vi blev utsatta för extremt kraftig
eldstrid när den här helikoptern landar och de här tolv ungarna kommer
ut, ser sig omkring, tar varandra i händerna, och ett bländande ljus
uppträdde. De hoppade in i helikoptern. Och i helikopterns dörröppning
stod en man i en grön uniform, som en militäruniform, uttröttad.
Och vi pratade med
Specialstyrkans team senare och vi frågade, ”Vad såg ni?” Och
allt de såg var ett bländande ljus. Och det måste ha varit åtminstone
2000 eller fler (suckar tungt) Vietcong och Nord Vietnamesiska soldater
och Kambodjanska kommunister som helt enkelt var döda. Och det
… är det enda jag kommer ihåg av detta, är det bländande ljuset.
Men det var den här lilla ungen med en stor… vit unge med en stor…
Duncan: Afro
David: Afro, och den
där lilla tjejen, mycket mörkhyad, som stod bredvid honom. Och de klev
ombord på den där helikoptern och bara försvann. Nåväl, några dagar
senare i Saigon så dyker den där mannen från helikoptern upp igen. Och
han presenterade sig inte. Han tittade på mig, och jag tittade på
honom, och han vände sig om och gick. Men han hade en gradbeteckning på
axeln som jag aldrig sett förut.
K: Du hörde till
Specialtrupperna?
David: Jag var i en
grupp som inte existerade.
K: Vad kallades ni?
Green Berets?
David: Black
Operations.
K: Finns det något
namn för er division, eller…?
David: Black
Operations.
K: Är det allt?
David: Det är allt.
K: Hade du en
befattning inom militären innan du gick in i Black Operations?
David: Mm hm.
K: Som vad? Är du fri
att berätta?
David: Nåväl…
officiellt hörde jag till Marinen och min officiella meritlista stämmer
inte alls med vad jag var involverad i.
K: OK. Vad står det i
din officiella marina meritlista?
David: Åh, det står
att jag är radartekniker och jag gick i B-skola och jag var på fem
skepp och jag var på ett patrullbåtsuppdrag och jag gjorde… var i
Vietnam på 14 uppdrag.
K: Så… Vad är
verkligheten bakom allt detta?
David: Jag önskar att
jag kunde berätta med all säkerhet, men jag har minnen som kommer
tillbaka som jag inte kan förklara. Men Dunc har redan berättat för er
om Project Talent.
K: Så, tror du att du
var del av
Project Talent från en annan synvinkel?
David: Jag svarar på
det så här: När min mamma var 87 år, sa jag, ”Mamma, jag har de här
återkommande minnena av att vara med min morbror under somrarna.”
Hon tittade på mig med det där kluriga leendet. (Pekar på fotot på
väggen). Det är hon där på väggen. Hon sa, ”Du var aldrig med din
morbror under somrarna. Du var…
borta, och du kommer att förstå när du blir äldre.”
K: Är din familj
patrioter. Du vet, var de anställda i militären?
David: Min bror var i
marinkåren. Båda bröderna var det. Och jag var anställd vid
marinkåren men det finns inga officiella papper på det.
K: Kom dina
minnesbilder när du mötte Duncan? Eller efter du mötte Duncan?
David: Det minnet har
återkommit flera gånger, men det… När min son var 9 år åkte han och jag
och fiskade i en månad. Och vi är mitt i Strawberry Lake och fiskar.
Han har en väldigt bra fiskedag och jag får ingenting så klart. …
Plötsligt tittar han på mig och säger, ”Pappa, vad gjorde du i
Vietnam? Vad gjorde du egentligen?” Det var den natten
mardrömmarna började.
K: Wow. Och vilken
sorts mardrömmar pratar du om?
David: Jag önskar att
jag kunde berätta men jag har pratat med mina veteranrådgivare många
gånger och de sa,
”Var glad att du inte minns dem för vad du gör är att du kämpar
bataljerna igen.”
K: OK: Men jag
förmodar att en del av mardrömmen… var att se ungarna på fältet.
Stämmer det?
David: Det hände inte
förrän… Duncan och jag pratade en gång om när vi kom ihåg att vi setts.
Och vi kom ihåg samma händelse bokstavligen ord för ord.
Duncan: Men för mig
var själva den händelsen som en mardröm. Jag kommer ihåg att vi kom ut
ur helikoptern. Jag kommer ihåg de andra elva ungarna. Och jag kommer
ihåg det bländande ljuset och jag kommer ihåg att vi kom ombord
på helikoptern. Men innan helikoptern landade, efter helikoptern lyfte,
kommer jag inte ihåg någonting.
Ett speciellt minne
som jag har är väldigt klart… Jag var i en helikopter. Jag var lite
äldre i denna. Och vi blev nedskjutna. Jag kommer ihåg att helikoptern
lyfte. Vi kom inte mer än tre-fyra meter från marken. Och vi blev
beskjutna av något. Jag kallar det anti-flyg beskjutning därför, för
mig, om man är i ett flygplan spelar det ingen roll om det är en .22
eller en 90 mm howitzer, om man skjuter på mig, är det en anti-flyg
beskjutning. Och vi gick ner. Och jag kommer ihåg den här mannen (pekar
på David) som drar ut mig ur helikoptern.
K: (Till David) Var
du i helikoptern då, eller i närheten?
David: Det har jag
tyvärr inget minne av.
K: OK.
Duncan: jag vet att
han inte var i helikoptern. Jag var den enda passageraren i
helikoptern.
K: OK. Du såg de här
ungarna på fältet. Du såg de här människorna dö. Vet du ungefär hur
många det var som dog?
David: Jag har ingen
aning. Det var…
K: Fanns det byar?
Jag menar, var det en by som…
David: Nej. Det var
inte en by.
K: OK.
David: Det var i
djungeln.
K: OK. Och fanns det
kvinnor…
David: Och det måste
ha varit… och det var…
K: … och män?
David: Det kan det ha
varit. Vi brydde oss inte om att räkna kropparna.
K: Nej, men jag bara…
generellt sett…
David: Det vi såg
var män.
K: Mm hm. Soldater,
förmodar jag?
David: Ja.
K: OK.
David: Om du vill
kalla…
K: De var med andra
ord beväpnade.
David: Ja. (skratt)
K: OK. Så. Försöker
bara komma till …
David: Med allas
favoritvapen, AK47:an. Utom en del som hade M16 och M14.
K: Så. OK. Så… detta
var vilket år?
David: 1967.
K: Och du var där på
en Black Operation?
David: Mm hm.
K: OK. Och har du
några andra minnen från denna händelse?
David: (skakar på
huvudet). Nej.
K: Är det allt?
David: Det finns
minnen som försöker komma upp som jag antingen medvetet suddar ut eller
så har de blivit utraderade väldigt ordentligt. För vi vet att
regeringen kan inplantera falska minnen och radera ut minnena från hela
ditt liv. Om det hände mig vet jag inte. Men min son och jag har
pratat. Vi pratade om något helt annat, och plötsligt känner jag ett
ljus som tänds. Men jag kan inte få något som förklarar det ljuset.
K: Har du försökt med
regression?
David: Nej.
K: Är du orolig för
vilken effekt de här dolda minnena kan ha på dig?
David: Fortsätt. Det
är spännande.
K: Verkligen? Så du
är villig… Vill du gå igenom en regression?
David: Jag skulle…
Jag är väldigt… skulle vara mycket svår att hypnotisera.
K: OK. Detta är något
du vet om dig själv?
David: Ja.
K: Skulle du vara
villig att försöka?
David: Visst.
K: Bra.
David: Om det är här.
K: Här i Pahrump,
Nevada? Eller här i ditt hus?
David: Här i mitt hus.
K: Mm hm. Hur kommer
det sig?
David: Det här huset
är en fristad för mig.
K: OK.
David: Jag kan
slappna av här på ett sätt som jag inte kan någon annanstans.
K: Du sa att du reser
runt i USA ibland. Får du minnen som kommer upp när du reser?
David: (skakar på
huvudet). Nej
K: Känner du dig
hotad på något sätt när du är utanför detta område?
David: Nej. Det som
händer är att… jag lider av allvarlig posttraumatisk stress syndrom och
jag försäkrar mig alltid om att inte vara på platser där jag är ensam,
särskilt nattetid. Eller om jag går någonstans så kanske jag möter
någon. Men jag måste alltid ringa när jag kommer hem så de vet att jag
kommit hem.
K: Varför? Vad kan
hända?
David: Om jag blir
triggad och inte har ett ankare som Duncan eller min son, så vet jag
inte vad jag skulle göra.
K: Beror detta på
dina minnen från Vietnam eller på vad du inte minns från
Vietnam?
David: Jag tror det
beror mer på det jag inte minns. Dunc kan relatera till en händelse som
han hade i … Lexington... På caféet.
Duncan: Mm hm.
David: Han kommer att
relatera till det senare… det har jag absolut inget minne av.
K: Så, har du missad
tid? I det dagliga livet?
David: Inte vad jag
har märkt. Men jag har märkt att om jag arbetar med en dator… för mig
är tid meningslös, verkligen. Jag har suttit uppe i dagar.
K: Så du har god
koncentrationsförmåga?
David: Jag kan bli
helt uppslukad av saker, eller hur?
Duncan: (skrattar)
Jaa. (båda skrattar)
K: OK. Du vet, jag
kommer att berätta mitt intryck. Det låter som om du är van vid att ge
order. Hade du en hög position när du var i det militära?
David: Överfurir.
K: Överfurir?
Så det är väl inte
så högt. Om man ser till militär hierarki.
David: Nej.
K: Så jag undrar bara
var det kan ha kommit ifrån om det är något… för du sa att du jobbade
med datorer. Du bygger och bygger om dem?
David: Bygger och
reparerar dem.
K: Reparerar. Kommer
det från det militära, den utbildningen?
David: En del av det.
K: En del av det. Var
du i… Du var i hemliga projekt. Så de var topphemliga. Så du hade
tillgång till information men du kommer inte ihåg den?
David: Inget av det.
K: Är det som om ditt
minne har raderats?
David: Jag blir
tvungen att säga ja. De raderade minnen. Annars kan jag minnas
händelser sedan jag var tre år.
K: OK. Men du kan
inte komma ihåg…
David: Det är mycket
av tiden i tjänst som jag måste ifrågasätta var jag var och vad jag
gjorde. Och det har börjat komma upp till ytan sedan min son var 9.
Tjugo… Han blir 36. Säg 25, 26 år som jag måste ifrågasätta, ”Vad
gjorde jag egentligen?”
K: Har du någon idé
om vad du gjorde?
David: Nå, det skulle
väl vara att jag inte var någon juste kille.
K: OK. Jag förstår
det.
David: Och jag vet
verkligen
inte.
K: OK.
David: Men jag har
det här riktigt levande minnet av Dunc.
K: OK.
David: Och minnen av
att ha sett John… i Saigon.
Duncan: Mm hm.
David: Men det finns
andra minnen som jag fått bekräftade där jag verkligen var anknuten
till en bas för patrullbåtar. När basen blev träffad en gång var jag
den sista personen som lämnade basen och jag hoppade från en pir, tog
tag i relingen som är en halvmeter över däck som är en halvmeter över
vattenlinjen, fångade den, slog knäna i akterspegeln och de drog upp
mig i båten och jag låg och grät i två timmar. Jag kommer ihåg det.
K: Var var det?
David: Quinyon.
K: Var ligger det?
David: Vietnam.
K: Mm hm.
David: Precis i
mitten av kusten.
K: Så, du måste ha
varit rätt ung vid den här tiden, eller?
David: Ja. Det där
hände 1967, så jag borde ha varit 26.
K: Så du kom från en
militärfamilj? Gör det…
David: Nej. En
siciliansk familj.
K: Siciliansk familj?
OK. (Duncan skrattar) OK. Men din far var i det militära?
David: Mina bröder
var det.
K: Men inte din far?
David: Min far… Nej.
Min far ägde en affär, en verkstad, ett bageri, två järnaffärer.
K: Så din mamma sa
att du skulle komma ihåg vissa saker; men att de minnen du har inte är
riktiga, eller?
David: Det stämmer.
K: Men hon ville inte
berätta något mer?
David: Hon bara log.
K: Frågade du henne?
David: När hon log på
det sättet ställde man inga frågor. (skratt)
K: Så vad tror du
hände? Har du någon aning?
Jag menar… Lever din
mamma fortfarande?
David: Tyvärr dog min
mor 1993.
K: Och du har en vän
som heter John som, förmodar jag också var i det militära med dig?
Eller med Duncan?
David: Vi är inte…
Han måste ha varit i det militära, men vi är inte säkra på vem han var
knuten till.
Duncan: Jag…
K: Han kommer ihåg
saker. Är hans minnen riktiga, eller inte?
Duncan: Faktiskt
inte, för han frågade mig om en del av sakerna. Och jag har levande
minnen när jag var 13,14, och i en laboratorieliknande miljö och John
hade uniform. Och det var en del andra uniformer där också. Och han
försökte helt enkelt ge mig en order.
Och jag hade knuffat
undan en av ungarna och jag var mitt uppe i hans ansikte. Jag menar,
jag var överallt på honom. Och de andra typerna, de högrankade, bara
gapade.
Jag menar, de
skrattade nästan på sig. För här är denna lilla 13-åriga kille med afro
hängande halvvägs ner på ryggen, du vet, tätt uppe i ansiktet på en
militär och tänker däcka honom.
Och som vi pratade om
förut om att sätta ihop pusslet. Alla har olika minnen. En del av dem
är nästan identiska och en del inte. Och när vi satte oss och började
prata och vi satte ihop dem, då börjar de få en betydelse.
K: Det verkar som om
ni två alltid känt varandra.
Duncan: Ja, jag vet.
David: Det har vi.
(skratt)
K: (till David) Hur
länge har du varit borta från det militära?
David: Sedan
november… den 15 oktober 1968.
K: Hur länge har du
känt att du inte har några minnen?
David: Jag var
faktiskt inte medveten om det förrän min son…
K: … frågade dig den
där frågan.
David: … 1980.
K: 1980. Så, wow. Det
gick en del tid innan du förstod att det var en lucka.
David: Och då förstod
jag aldrig vad PTSD (post-traumatic stress disorder) handlade om. Men
när jag betraktar det nu och forskning som jag gjort i hur det påverkar
mig personligen, så kan jag se på händelser i mitt liv, särskilt
efteråt, där det påverkade mig så mycket att det påverkade mina
framsteg i olika företag.
K: Hur visar det sig?
David: Det som händer
är… Det som hade hänt… Jag kommer in i mitt hus, drar ner persiennerna,
drar för draperierna, låser dörren, tar in hundarna, och tar fram mina
pistoler.
K: Verkligen. OK.
David: Och det hände
aldrig något.
Duncan: (skrattar)
Jag skrattar inte för att jag tycker det är roligt. Jag skrattar för
det är nästan precis vad jag skulle ha gjort.
K: Verkligen. Så du
har något liknande?
Duncan: Ja, förutom
att jag inte hade djuren, men jag skulle gå in i ett rum, lägga en
laddad pistol på bordet och bara sitta i mörkret och vänta.
K: Wow.
Duncan: Det hände
flera gånger.
David: Och vad som
händer på natten har jag… jag har mardrömmar vid flera tillfällen. Men
med djuren, särskilt med min… den här unga Native American dog som
heter Herky… Han sätter upp tassarna i sängen och slickar mig i
ansiktet. Om han måste komma runt till andra sidan sängen så gör han
det. Och eftersom jag vet att han är här som en säkerhet för mig, kan
jag vakna och säga, ”OK, jag är vaken. Vad gjorde jag?” Och
ibland går jag upp, och det finns inga sängkläder kvar. Jag menar, de
är bara borta. Kuddarna är borta. De är bara borta. Hundarna ligger på
golvet och tittar på mig som om: ”Vad har du gjort?” (skratt)
K: Känner du att du
har särskilda förmågor som du inte visste att du har, som Duncan har?
För jag ser att du samlar på svärd. Vet du hur man använder dem?
David: Ja.
K: Har du blivit lärd
att använda dem… vad du är medveten om?
David: Nej.
K: Verkligen?
David: (till Duncan)
Du kan fråga honom.
Duncan: Det är
likadant. Det är något som vi alla verkar ha gemensamt och det är
kunskapen om sådana vapen, hur man använder svärd, hur man använder
knivar, hur man slåss med dem, försvarar sig mot dem. Jag har faktiskt
inte vad jag kan minnas fått någon officiell utbildning med katanna
(japanskt ord, samurajsvärd). Ändå, när jag går till en kinjitsu dojo
och tränar med någon av instruktörerna, det första de säger är alltid: ”Hur
lärde
du
dig att kombinera två olika stilar av jinjitsu?” Och
jag vet inte. Ännu en gång.
K: (till David) Du
ser ganska… som om du är stark. Du är fortfarande stark. Ok? Vid din
ålder, hur gammal du nu är.
David: 66.
K: OK. Det verkar som
om du är en väldigt stark man och jag undrar bara om du visste att du
kan ha varit ovanligt stark tidigare i ditt liv.
David: Rädsla gör det
med dig.
K: OK.
David: Det är det
enda jag kan säga. Rädsla gör det med dig.
K: Mm hm. Därför du…
OK. Vet du hur du ska försvara dig?
David: Ja.
K: OK. Du vet hur du
försvarar dig med svärd, men du vet inte hur du har lärt dig det, har
jag rätt?
David: Det är korrekt.
K: Jag förmodar att
du vet hur man använder pistoler.
David: Jag har en
övergående bekantskap med vapen. (Duncan skrattar)
K: OK. Jag tror att
du är en mästare på underskattning, som man säger. Jag förstod det där.
David: Jag?
K: Ja.
David: Jag berör inte
det där.
K: OK.
David: Vill du se min
paintballpistol? (skratt)
K: Du vet, jag tror
inte jag vill se någon av dina pistoler, för att vara ärlig. Var lärde
du dig att använda pistolerna? Har du ett medvetet minne av det från
det militära?
David: Jag minns min
bror, min äldsta bror, komma hem från Marinkåren med ett
.22-gevär när jag var ungefär sex år. Och han lärde mig att
skjuta. Och jag bara… jag blev ganska bra på det.
K: Hur bra?
David: Tillräckligt
bra för att fortfarande vara här.
K: Var du bra på att
skjuta prick? Vet du vad jag menar? Är…
David: Det spelar
ingen roll om målet är en pricktavla eller en människa.
K: Mm hm.
David: När du är i
strid är det som om du slåss mot en tvådimensionell figur som kan döda
dig. Det du uppfattar som en timme kan vara två-tre minuter. Du blir
hyperalert. Och jag har minnen av eldstrider som höll på. Och jag är
fortfarande här.
K: Har du… Fick du
utbildning till officerare?
David: Nej. Inte vad
jag vet.
K: Inte vad du vet.
Kan du köra en båt? Jag vet inte… eller ett fartyg, eller, du
vet…? (Duncan skrattar) Vad är det för roligt med det?
David: Min far hade
båtar. Han hade kryssningsfartyg. Han hade racerbåtar. Jag växte upp
bland båtar.
K: OK.
David: Jag växte upp
bland alla möjliga sorters fordon. Det finns inte mycket som jag inte
kan köra.
K: OK. (Duncan
skrattar)
David: Jag flyger
inte ett plan utan orsak.
K: OK.
David: Jag har aldrig
haft en längtan att flyga ett plan eller en helikopter. (båda skrattar)
K: OK. Går du på bio?
David: Nej.
K: Åh, gör du inte.
Du är som Duncan. Du går inte på bio…
David: Jag tittar
inte på krigsfilmer. Jag tittar inte på äventyrsfilmer. Därför att det
triggar.
Duncan: Japp.
K: Vad med
underjordiska baser? Vet du något om det?
David: Jag har… Nej.
Men jag har hört från fler än en källa att du kan gå från kusten vid
Los Angeles nästan till mitten av landet i en u-båt.
K: Du var i det
militära men ditt yrke är i datorns värld…
David: Nej. Jag fick
egentligen inte… jag blev bekant med datorer när jag var i tjänst.
K: OK.
David: Vid den tiden
råkade min styrka vara elektronik, elektronisk krigföring, spionage.
(ler och pausar, eftertänksamt)
K: Vad? Vad tänker du
på just nu som du inte vill prata om?
David: Åh, inget
särskilt.
K: OK. Så, är du… har
du skrivit på någon typ av tystnadsplikt? Vad du vet.
David: Nej. Men jag
har förmodligen gjort det.
K: Minns du något
topphemligt som du inte berättar för folk?
David: Förutom det
att jag fångade upp och identifierade en massa signaler när jag
tjänstgjorde. Elektronisk krigföring var det jag var riktigt bra på.
Jag kunde höra en signal tvärs över rummet och tala om vad det var, och
om jag visste vilken del av landet så kunde jag troligen säga vilken
plattform den kom från.
K: Hm. Intressant.
Vad med psykotronisk krigföring?
David: Det är en
mycket verklig sak.
K: Tror du att du var
inblandad i det?
David: Jag borde
nästan ha varit det. Men har jag några minnen av det? Nej.
K: Men du tror att du
är kunnig i det? (Duncan skrattar)
David: Jag skulle
säga att jag var kunnig i det.
K: OK. När du hörde
Duncans historia, triggar den något i dig?
David: Ibland gör den
det. Det intressanta är att vi båda har erfarit psykiska attacker, och
jag menar, bara grymma attacker, där de håller greppet om oss i flera
dagar.
K: Har du psykiska
förmågor?
David: Var var du
kvart i två idag? (Mycket lång paus, inget svar från Kerry) Vilken del…
var var du geografiskt sett kvart i två?
K: Hm… ganska nära.
(tittar mot kameran) Vi var på väg hit, var vi inte?
David: Hur nära
Shoshone var ni?
K: Vid ett tillfälle
var vi i Shoshone.
David: Jag sa: ”De
är
väldigt
nära. De är i Shoshone.” (Kerry nickar ett ja.) Kvart i
två gick jag ut.
K: Så du menar… Har
du studerat fjärrsyn?
David: Nej.
K: Har du studerat
fjärrsyn, vad du vet om?
David: Nej.
K: Och är det
frustrerande för dig, att inte veta om vad som har hänt med dig?
David: Nej.
K: Inte?
David: Och låt mig
berätta varför. Jag tror att de minnena kommer att dyka upp när tiden
är inne för mig, eller om jag gräver djupt nog. Jag håller mig
sysselsatt med mina hundar, mina vargar, och datorer och jag har goda
vänner som känner mig. De förstår mig inte alltid, och det spelar ingen
roll för dem.
K: Nu har du minnen
som du berättat men du vet inte vad de var. De var omringade, Vietnam
och… Något mer än Vietnam?
Duncan: St. Thomas.
David: St. Thomas.
K: St. Thomas.
David: Vi var tvungna
att åka ner till St. Thomas i tjänsten. Och vi går genom
marknadsplatsen och det finns en ö utanför St. Thomas som vi båda kände
till.
Duncan: Mm hm.
David: Och när vi
gick där på marknadsplatsen, tittade en kvinna på Duncan och sade:
”Jag har inte sett dig på många år, och jag har inte sett dig på
ungefär
20
år.”
K: Wow. Så ni blev
igenkända båda två?
David: Ja.
Duncan: Japp.
David: Av fler än en
person.
K: Wow.
David: Och det… Vi
pratade om det och jag hade inget medvetet minne av någon av dessa
människor. Och vi tittade på den här ön och jag sa: ”På andra
sidan den där finns ett träningsläger.”
Duncan: Mm hm. Och
det fanns det.
K: Vilken militär var
där?
David: Vi vet inte.
Duncan: Vi vet inte.
K: Verkligen.
Duncan: Ärligt talat
tror jag inte det var den vanliga militären.
David: Nej. Det var…
Vår bästa gissningskulle vara att det är en grupp inom militären som
helt ägnar sig åt psykologisk krigföring, spionage.
K: St. Thomas. Vet ni
vilken sorts militära eller hemliga projekt som pågår där nu?
David: Nej. Men jag
har lagt märke till att jag varit på slagfält i många delar av världen.
Och jag kan gå över dessa slagfält och jag kan höra och känna i mitt
huvud… Det var som… det blev uppenbart för mig när en vän och jag gick
på Pickett´s Charge i Gettysburg och jag tittade på Lynn och Lynn såg
på mig och vi grät båda två för det var så… Krig är en sådan ömklig
sak, orsakad av bankirer för att berika företag och sig själva. Det har
aldrig funnits en logisk anledning till krig. Inte en enda. Och kriget
mot terrorism, för mig är det en fars. Det handlar om att kontrollera
det här landet och förbereda det för New World Order.
K: Du är en
elektronikexpert. Tror du att du är bevakad eller avlyssnad?
David: Det tvivlar
jag inte alls på. Och vet du vad? Jag bryr mig faktiskt inte.
K: Kommer du på dig
med att veta om saker som du inte visste att du kunde, vad gäller
elektronik?
David: (tittar på
Duncan och skrattar)
Duncan: Ja.
David: Jag skulle
vilja förstå allt jag vet.
(båda männen pausar,
tittar mot kameran, där ett ljud precis hördes)
Duncan: Pulsen gick
genom högtalaren.
David: Japp.
K: Gick TVn igång av
sig själv?
Duncan: Nej. En puls
gick genom…
David: En puls gick
igenom. En psykisk puls skickades mot det här huset.
K: Precis nu?
David: Mm hm.
K: Är det vad det där
ljudet var?
David: Ja. Jag undrar
om du spelar in någonting.
K: Du övertygar mig
om att er bekantskap går långt tillbaka. Vad hände efter det som skulle
förena er två?
David: Låt mig låta
Duncan förklara något för dig. Han stötte ihop med en herre på ett café
i Lexington, Kentucky.
K: OK.
Duncan: Det var, hm…
Jag kommer inte ihåg exakt var det var. Jag vet att det var Lex, men
jag kommer inte ihåg. Jag satt bara där och drack en kopp kaffe. En
kille dyker upp. I kostym. Sätter sig. Och han tittade på
tatueringen och sa, ”Är det där en militär tatuering?” Och jag
sa: ”Nej, det är min egen lilla design,” som jag alltid
säger. Och han sa:”Jag spenderade en del tid vid Flottan.”
Och jag sa: ”Har du någon gång hört talas om Dave Corso?”
Och han ryggade tillbaka och sa,
”Dave Corso? Känner du Dave Corso? ”Jag sa: ”Ja herrn, det gör
jag.” Och han bara reser sig upp och går.
K: Kom igen. Du har
psykiska förmågor. Vad var ditt intryck?
Duncan: Han var rädd.
Mannen var skräckslagen.
K: Han är inte den
enda person som kommit fram till dig, eller har du sagt att du har
träffat… för du började med att berätta en annan händelse.
Duncan: Visst. Och
det blir totalt blankt när jag tänker på den, och detta händer mig då
och då. Jag kommer ihåg att jag berättade för dig om det men därifrån
är det helt borta.
K: (till David): Vad
minns du om det?
David : På
något sätt nämndes mitt namn och killen sa, ”Dave Corso?” Och
han beskrev mig ända ner till tatueringarna för Dunc och sa, ”Det
var den bästa krypskytt marinkåren hade i Vietnam.” Och jag vet
absolut ingenting om det.
K: Mm hm.
David: Men, en annan
sak som är intressant om Pahrump… Det finns fler än 200 veteraner,
Vietnamveteraner, som bor i bergen häromkring. I den här dalen finns
det över 800 före detta Special Forces typer.
K: Så den drar till
sig sådant…
David: Det är den
största kända samling någonstans av typer som tidigare tillhört Special
Forces.
K: Nåväl, det har
varit en fantastiskt intressant utforskning och vet ni, ni killar visar
mycket tillit som tillåter oss komma in i ert hus, ni vet, under dessa
omständigheter, och fråga er dessa frågor. Och jag vill bara tacka er
båda hjärtligt.
David: Förvänta dig
inte att ditt liv kommer bli enklare.