Sök 

David Corso och Duncan O'Finioan:

En okonventionell vänskap

Pahrump, Nevada, januari 2007

Filmad, redigerad och regisserad av Kerry Cassidy och Bill Ryan

Klicka här för video intervjun



david_corso_med.jpg David Corso: På något sätt blev mitt namn nämnt och killen sa, ”Dave Corso?” Och han beskrev mig ända ner till tatueringarna för Dunc och sa, ”Det var den bästa krypskytt marinkåren hade i Vietnam.”

Och jag vet absolut ingenting om det.

… Plötsligt tittar han på mig och säger, ”Pappa, vad gjorde du i Vietnam? Vad gjorde du egentligen?” Det var den natten mardrömmarna började.

… Och vi blev utsatta för extremt kraftig eldstrid när den här helikoptern landar och de här tolv ungarna kommer ut, ser sig omkring, tar varandra i händerna, och en bländande blixt kom. Duncan O`Finioan:  Och jag kommer ihåg den här mannen (pekar på David) som drar ut mig ur en brinnande helikopter.

David: Jag kommer in i mitt hus, drar ner persiennerna, drar för draperierna, låser dörren, tar in hundarna, och tar fram mina pistoler. Och ingenting hände.

Duncan: (skrattar) Jag skrattar inte för att jag tycker det är roligt. Jag skrattar för det är nästan precis vad jag skulle ha gjort.

 

Början på intervjun

Kerry: Detta är David Lawrence Corso och Robert Duncan O`Finioan. Vi har dem framför kameran tillsammans för första gången. Ert namn, befattning och grad. Vad säger ni? Har ni någon?

Duncan: Jag har ingen… nåväl, egentligen har jag det.

K: (till David) Hur är det med dig?  Inte?

David: Nej.

K: Inget namn, befattning och… OK.

David: Patriot. Konstitutionell patriot och Bill of Rights …

K: Och pensionerad …

David: Och pensionerad från telekommunikationsindustrin.

K: OK. Vi är i Pahrump, Nevada. Eller hur?

David: I mitt enkla hem

K: Det är 2007, och vi är glada att vi är här.

David: Jag är glad att ni är här.

K: Och du har några otroliga …

David: Jag beundrar ert mod.

K: Tack. Och du har några otroliga vargar?  Stämmer det?

David: Ursprungliga amerikanska hundar. (Native american dogs)

K: (Skrattar) Ursprungliga amerikanska hundar. Låt gå. Är du delvis från amerikansk ursprungsbefolkning också?

David: Nej, bara adopterad in i Apachestammen av en vän till familjen.

K: Är du?

David: Ja.

Kerry: Bra. Ok, så vad har du för förhållande till Duncan?

David: Vi går tillbaka tre år, ungefär tre eller fyra år. En gemensam vän introducerade mig när han sa, ”Jag har några vänner som jag vill att du träffar.” Och jag sa, ”Verkligen?”  Så vi möttes och direkt när jag såg John med Duncan, så kände jag igen dem.

Och det var som om ett kuvert öppnades i mitt huvud, eller en dörröppning. Det tog ett tag för de minnena att komma upp till ytan så jag kunde minnas när vi hade träffats – juni 1967.

Vi var faktiskt i Kambodja… på en liten operation för att hjälpa några American Special Trupper ur en besvärlig knipa. Och vi blev utsatta för extremt kraftig eldstrid när den här helikoptern landar och de här tolv ungarna kommer ut, ser sig omkring, tar varandra i händerna, och ett bländande ljus uppträdde. De hoppade in i helikoptern. Och i helikopterns dörröppning stod en man i en grön uniform, som en militäruniform, uttröttad.

Och vi pratade med Specialstyrkans team senare och vi frågade, ”Vad såg ni?” Och allt de såg var ett bländande ljus. Och det måste ha varit åtminstone 2000 eller fler (suckar tungt) Vietcong och Nord Vietnamesiska soldater och Kambodjanska kommunister som helt enkelt var döda. Och det … är det enda jag kommer ihåg av detta, är det bländande ljuset.  Men det var den här lilla ungen med en stor… vit unge med en stor…

Duncan: Afro

David: Afro, och den där lilla tjejen, mycket mörkhyad, som stod bredvid honom. Och de klev ombord på den där helikoptern och bara försvann. Nåväl, några dagar senare i Saigon så dyker den där mannen från helikoptern upp igen. Och han presenterade sig inte. Han tittade på mig, och jag tittade på honom, och han vände sig om och gick. Men han hade en gradbeteckning på axeln som jag aldrig sett förut.

K: Du hörde till Specialtrupperna?

David: Jag var i en grupp som inte existerade.

K: Vad kallades ni? Green Berets?

David: Black Operations.

K: Finns det något namn för er division, eller…?

David: Black Operations.

K: Är det allt?

David: Det är allt.

K: Hade du en befattning inom militären innan du gick in i Black Operations?

David: Mm hm.

K: Som vad? Är du fri att berätta?

David: Nåväl… officiellt hörde jag till Marinen och min officiella meritlista stämmer inte alls med vad jag var involverad i.

K: OK. Vad står det i din officiella marina meritlista?

David: Åh, det står att jag är radartekniker och jag gick i B-skola och jag var på fem skepp och jag var på ett patrullbåtsuppdrag och jag gjorde… var i Vietnam på 14 uppdrag.

K: Så… Vad är verkligheten bakom allt detta?

David: Jag önskar att jag kunde berätta med all säkerhet, men jag har minnen som kommer tillbaka som jag inte kan förklara. Men Dunc har redan berättat för er om Project Talent.

K: Så, tror du att du var del av Project Talent från en annan synvinkel?

David: Jag svarar på det så här: När min mamma var 87 år, sa jag, ”Mamma, jag har de här återkommande minnena av att vara med min morbror under somrarna.” Hon tittade på mig med det där kluriga leendet. (Pekar på fotot på väggen). Det är hon där på väggen. Hon sa, ”Du var aldrig med din morbror under somrarna. Du var… borta, och du kommer att förstå när du blir äldre.”

K: Är din familj patrioter. Du vet, var de anställda i militären?

David: Min bror var i marinkåren. Båda bröderna var det.  Och jag var anställd vid marinkåren men det finns inga officiella papper på det.

K: Kom dina minnesbilder när du mötte Duncan? Eller efter du mötte Duncan?

David: Det minnet har återkommit flera gånger, men det… När min son var 9 år åkte han och jag och fiskade i en månad. Och vi är mitt i Strawberry Lake och fiskar. Han har en väldigt bra fiskedag och jag får ingenting så klart. … Plötsligt tittar han på mig och säger, ”Pappa, vad gjorde du i Vietnam? Vad gjorde du egentligen?”  Det var den natten mardrömmarna började.

K: Wow. Och vilken sorts mardrömmar pratar du om?

David: Jag önskar att jag kunde berätta men jag har pratat med mina veteranrådgivare många gånger och de sa, ”Var glad att du inte minns dem för vad du gör är att du kämpar bataljerna igen.”

K: OK: Men jag förmodar att en del av mardrömmen… var att se ungarna på fältet. Stämmer det?

David: Det hände inte förrän… Duncan och jag pratade en gång om när vi kom ihåg att vi setts. Och vi kom ihåg samma händelse bokstavligen ord för ord.

Duncan: Men för mig var själva den händelsen som en mardröm. Jag kommer ihåg att vi kom ut ur helikoptern. Jag kommer ihåg de andra elva ungarna. Och jag kommer ihåg det bländande ljuset och jag kommer ihåg att vi kom ombord på helikoptern. Men innan helikoptern landade, efter helikoptern lyfte, kommer jag inte ihåg någonting.

Ett speciellt minne som jag har är väldigt klart… Jag var i en helikopter. Jag var lite äldre i denna. Och vi blev nedskjutna. Jag kommer ihåg att helikoptern lyfte. Vi kom inte mer än tre-fyra meter från marken. Och vi blev beskjutna av något. Jag kallar det anti-flyg beskjutning därför, för mig, om man är i ett flygplan spelar det ingen roll om det är en .22 eller en 90 mm howitzer, om man skjuter på mig, är det en anti-flyg beskjutning. Och vi gick ner. Och jag kommer ihåg den här mannen (pekar på David) som drar ut mig ur helikoptern.

K: (Till David) Var du i helikoptern då, eller i närheten?

David: Det har jag tyvärr inget minne av.

K: OK.

Duncan: jag vet att han inte var i helikoptern. Jag var den enda passageraren i helikoptern.

K: OK. Du såg de här ungarna på fältet. Du såg de här människorna dö. Vet du ungefär hur många det var som dog?

David: Jag har ingen aning. Det var…

K: Fanns det byar? Jag menar, var det en by som…

David: Nej. Det var inte en by.

K: OK.

David: Det var i djungeln.

K: OK. Och fanns det kvinnor…

David: Och det måste ha varit… och det var…

K: … och män?

David: Det kan det ha varit. Vi brydde oss inte om att räkna kropparna.

K: Nej, men jag bara… generellt sett…

David: Det vi såg var män.

K: Mm hm. Soldater, förmodar jag?

David: Ja.

K: OK.

David: Om du vill kalla…

K: De var med andra ord beväpnade.

David: Ja. (skratt)

K: OK. Så. Försöker bara komma till …

David: Med allas favoritvapen, AK47:an. Utom en del som hade M16 och M14.

K: Så. OK. Så… detta var vilket år?

David: 1967.

K: Och du var där på en Black Operation?

David: Mm hm.

K: OK. Och har du några andra minnen från denna händelse?

David: (skakar på huvudet). Nej.

K: Är det allt?

David: Det finns minnen som försöker komma upp som jag antingen medvetet suddar ut eller så har de blivit utraderade väldigt ordentligt.  För vi vet att regeringen kan inplantera falska minnen och radera ut minnena från hela ditt liv. Om det hände mig vet jag inte. Men min son och jag har pratat. Vi pratade om något helt annat, och plötsligt känner jag ett ljus som tänds. Men jag kan inte få något som förklarar det ljuset.

K: Har du försökt med regression?

David: Nej.

K: Är du orolig för vilken effekt de här dolda minnena kan ha på dig?

David: Fortsätt. Det är spännande.

K: Verkligen? Så du är villig… Vill du gå igenom en regression?

David: Jag skulle… Jag är väldigt… skulle vara mycket svår att hypnotisera.

K: OK. Detta är något du vet om dig själv?

David: Ja.

K: Skulle du vara villig att försöka?

David: Visst.

K: Bra.

David: Om det är här.

K: Här i Pahrump, Nevada? Eller här i ditt hus?

David: Här i mitt hus.

K: Mm hm. Hur kommer det sig?

David: Det här huset är en fristad för mig.

K: OK.

David: Jag kan slappna av här på ett sätt som jag inte kan någon annanstans.

K: Du sa att du reser runt i USA ibland. Får du minnen som kommer upp när du reser?

David: (skakar på huvudet). Nej

K: Känner du dig hotad på något sätt när du är utanför detta område?

David: Nej. Det som händer är att… jag lider av allvarlig posttraumatisk stress syndrom och jag försäkrar mig alltid om att inte vara på platser där jag är ensam, särskilt nattetid. Eller om jag går någonstans så kanske jag möter någon. Men jag måste alltid ringa när jag kommer hem så de vet att jag kommit hem.

K: Varför? Vad kan hända?

David: Om jag blir triggad och inte har ett ankare som Duncan eller min son, så vet jag inte vad jag skulle göra. 

K: Beror detta på dina minnen från Vietnam eller på vad du inte minns från Vietnam?

David: Jag tror det beror mer på det jag inte minns. Dunc kan relatera till en händelse som han hade i … Lexington... På caféet.

Duncan: Mm hm.

David: Han kommer att relatera till det senare… det har jag absolut inget minne av.

K: Så, har du missad tid?  I det dagliga livet?

David: Inte vad jag har märkt. Men jag har märkt att om jag arbetar med en dator… för mig är tid meningslös, verkligen. Jag har suttit uppe i dagar.

K: Så du har god koncentrationsförmåga?

David: Jag kan bli helt uppslukad av saker, eller hur? 

Duncan: (skrattar) Jaa. (båda skrattar)

K: OK. Du vet, jag kommer att berätta mitt intryck. Det låter som om du är van vid att ge order. Hade du en hög position när du var i det militära?

David: Överfurir.

K: Överfurir?  Så det är väl inte högt. Om man ser till militär hierarki.

David: Nej.

K: Så jag undrar bara var det kan ha kommit ifrån om det är något… för du sa att du jobbade med datorer. Du bygger och bygger om dem?

David: Bygger och reparerar dem.

K: Reparerar. Kommer det från det militära, den utbildningen?

David: En del av det.

K: En del av det. Var du i… Du var i hemliga projekt. Så de var topphemliga. Så du hade tillgång till information men du kommer inte ihåg den?

David: Inget av det.

K: Är det som om ditt minne har raderats?

David: Jag blir tvungen att säga ja. De raderade minnen. Annars kan jag minnas händelser sedan jag var tre år.

K: OK. Men du kan inte komma ihåg…

David: Det är mycket av tiden i tjänst som jag måste ifrågasätta var jag var och vad jag gjorde. Och det har börjat komma upp till ytan sedan min son var 9. Tjugo… Han blir 36. Säg 25, 26 år som jag måste ifrågasätta, ”Vad gjorde jag egentligen?”

K: Har du någon idé om vad du gjorde?

David: Nå, det skulle väl vara att jag inte var någon juste kille.

K: OK. Jag förstår det.

David: Och jag vet verkligen inte.

K: OK.

David: Men jag har det här riktigt levande minnet av Dunc.

K: OK.

David: Och minnen av att ha sett John… i Saigon.

Duncan: Mm hm.

David: Men det finns andra minnen som jag fått bekräftade där jag verkligen var anknuten till en bas för patrullbåtar. När basen blev träffad en gång var jag den sista personen som lämnade basen och jag hoppade från en pir, tog tag i relingen som är en halvmeter över däck som är en halvmeter över vattenlinjen, fångade den, slog knäna i akterspegeln och de drog upp mig i båten och jag låg och grät i två timmar. Jag kommer ihåg det.

K: Var var det?

David: Quinyon.

K: Var ligger det?

David: Vietnam.

K: Mm hm.

David: Precis i mitten av kusten.

K: Så, du måste ha varit rätt ung vid den här tiden, eller?

David: Ja. Det där hände 1967, så jag borde ha varit 26.

K: Så du kom från en militärfamilj?  Gör det…

David: Nej. En siciliansk familj.

K: Siciliansk familj? OK. (Duncan skrattar) OK. Men din far var i det militära?

David: Mina bröder var det.

K: Men inte din far?

David: Min far… Nej. Min far ägde en affär, en verkstad, ett bageri, två järnaffärer.

K: Så din mamma sa att du skulle komma ihåg vissa saker; men att de minnen du har inte är riktiga, eller?

David: Det stämmer.

K: Men hon ville inte berätta något mer?

David: Hon bara log.

K: Frågade du henne?

David: När hon log på det sättet ställde man inga frågor. (skratt)

K: Så vad tror du hände? Har du någon aning?

Jag menar… Lever din mamma fortfarande?

David: Tyvärr dog min mor 1993.

K: Och du har en vän som heter John som, förmodar jag också var i det militära med dig? Eller med Duncan?

David: Vi är inte… Han måste ha varit i det militära, men vi är inte säkra på vem han var knuten till.

Duncan: Jag…

K: Han kommer ihåg saker. Är hans minnen riktiga, eller inte?

Duncan: Faktiskt inte, för han frågade mig om en del av sakerna. Och jag har levande minnen när jag var 13,14, och i en laboratorieliknande miljö och John hade uniform. Och det var en del andra uniformer där också. Och han försökte helt enkelt ge mig en order.

Och jag hade knuffat undan en av ungarna och jag var mitt uppe i hans ansikte. Jag menar, jag var överallt på honom. Och de andra typerna, de högrankade, bara gapade.

Jag menar, de skrattade nästan på sig. För här är denna lilla 13-åriga kille med afro hängande halvvägs ner på ryggen, du vet, tätt uppe i ansiktet på en militär och tänker däcka honom.

Och som vi pratade om förut om att sätta ihop pusslet. Alla har olika minnen. En del av dem är nästan identiska och en del inte. Och när vi satte oss och började prata och vi satte ihop dem, då börjar de få en betydelse.

K: Det verkar som om ni två alltid känt varandra.

Duncan: Ja, jag vet.

David: Det har vi. (skratt)

K: (till David) Hur länge har du varit borta från det militära?

David: Sedan november… den 15 oktober 1968.

K: Hur länge har du känt att du inte har några minnen?

David: Jag var faktiskt inte medveten om det förrän min son…

K: … frågade dig den där frågan.

David: … 1980.

K: 1980. Så, wow. Det gick en del tid innan du förstod att det var en lucka.

David: Och då förstod jag aldrig vad PTSD (post-traumatic stress disorder) handlade om. Men när jag betraktar det nu och forskning som jag gjort i hur det påverkar mig personligen, så kan jag se på händelser i mitt liv, särskilt efteråt, där det påverkade mig så mycket att det påverkade mina framsteg i olika företag.

K: Hur visar det sig?

David: Det som händer är… Det som hade hänt… Jag kommer in i mitt hus, drar ner persiennerna, drar för draperierna, låser dörren, tar in hundarna, och tar fram mina pistoler.

K: Verkligen. OK.

David: Och det hände aldrig något.

Duncan: (skrattar) Jag skrattar inte för att jag tycker det är roligt. Jag skrattar för det är nästan precis vad jag skulle ha gjort.

K: Verkligen. Så du har något liknande?

Duncan: Ja, förutom att jag inte hade djuren, men jag skulle gå in i ett rum, lägga en laddad pistol på bordet och bara sitta i mörkret och vänta.

K: Wow.

Duncan: Det hände flera gånger.

David: Och vad som händer på natten har jag… jag har mardrömmar vid flera tillfällen. Men med djuren, särskilt med min… den här unga Native American dog som heter Herky… Han sätter upp tassarna i sängen och slickar mig i ansiktet. Om han måste komma runt till andra sidan sängen så gör han det. Och eftersom jag vet att han är här som en säkerhet för mig, kan jag vakna och säga, ”OK, jag är vaken. Vad gjorde jag?” Och ibland går jag upp, och det finns inga sängkläder kvar. Jag menar, de är bara borta. Kuddarna är borta. De är bara borta. Hundarna ligger på golvet och tittar på mig som om: ”Vad har du gjort?” (skratt)

K: Känner du att du har särskilda förmågor som du inte visste att du har, som Duncan har?  För jag ser att du samlar på svärd. Vet du hur man använder dem?

David: Ja.

K: Har du blivit lärd att använda dem… vad du är medveten om?

David: Nej.

K: Verkligen?

David: (till Duncan) Du kan fråga honom.

Duncan: Det är likadant. Det är något som vi alla verkar ha gemensamt och det är kunskapen om sådana vapen, hur man använder svärd, hur man använder knivar, hur man slåss med dem, försvarar sig mot dem. Jag har faktiskt inte vad jag kan minnas fått någon officiell utbildning med katanna (japanskt ord, samurajsvärd). Ändå, när jag går till en kinjitsu dojo och tränar med någon av instruktörerna, det första de säger är alltid: ”Hur lärde du dig att kombinera två olika stilar av jinjitsu?”  Och jag vet inte. Ännu en gång.

K: (till David) Du ser ganska… som om du är stark. Du är fortfarande stark. Ok? Vid din ålder, hur gammal du nu är.

David: 66.

K: OK. Det verkar som om du är en väldigt stark man och jag undrar bara om du visste att du kan ha varit ovanligt stark tidigare i ditt liv.

David: Rädsla gör det med dig.

K: OK.

David: Det är det enda jag kan säga. Rädsla gör det med dig.

K: Mm hm. Därför du… OK. Vet du hur du ska försvara dig?

David: Ja.

K: OK. Du vet hur du försvarar dig med svärd, men du vet inte hur du har lärt dig det, har jag rätt?

David: Det är korrekt.

K: Jag förmodar att du vet hur man använder pistoler.

David: Jag har en övergående bekantskap med vapen. (Duncan skrattar)

K: OK. Jag tror att du är en mästare på underskattning, som man säger. Jag förstod det där.

David: Jag?

K: Ja.

David: Jag berör inte det där.

K: OK.

David: Vill du se min paintballpistol? (skratt)

K: Du vet, jag tror inte jag vill se någon av dina pistoler, för att vara ärlig. Var lärde du dig att använda pistolerna? Har du ett medvetet minne av det från det militära?

David: Jag minns min bror, min äldsta bror, komma hem från Marinkåren med ett .22-gevär  när jag var ungefär sex år. Och han lärde mig att skjuta. Och jag bara… jag blev ganska bra på det.

K: Hur bra?

David: Tillräckligt bra för att fortfarande vara här.

K: Var du bra på att skjuta prick? Vet du vad jag menar? Är…

David: Det spelar ingen roll om målet är en pricktavla eller en människa.

K: Mm hm.

David: När du är i strid är det som om du slåss mot en tvådimensionell figur som kan döda dig. Det du uppfattar som en timme kan vara två-tre minuter. Du blir hyperalert. Och jag har minnen av eldstrider som höll på. Och jag är fortfarande här.

K: Har du… Fick du utbildning till officerare?

David: Nej. Inte vad jag vet.

K: Inte vad du vet. Kan du köra en båt?  Jag vet inte… eller ett fartyg, eller, du vet…? (Duncan skrattar) Vad är det för roligt med det?

David: Min far hade båtar. Han hade kryssningsfartyg. Han hade racerbåtar. Jag växte upp bland båtar.

K: OK. 

David: Jag växte upp bland alla möjliga sorters fordon. Det finns inte mycket som jag inte kan köra.

K: OK. (Duncan skrattar)

David: Jag flyger inte ett plan utan orsak.

K: OK.

David: Jag har aldrig haft en längtan att flyga ett plan eller en helikopter. (båda skrattar)

K: OK. Går du på bio?

David: Nej.

K: Åh, gör du inte. Du är som Duncan. Du går inte på bio…

David: Jag tittar inte på krigsfilmer. Jag tittar inte på äventyrsfilmer. Därför att det triggar.

Duncan: Japp.

K: Vad med underjordiska baser? Vet du något om det?

David: Jag har… Nej. Men jag har hört från fler än en källa att du kan gå från kusten vid Los Angeles nästan till mitten av landet i en u-båt.

K: Du var i det militära men ditt yrke är i datorns värld…

David: Nej. Jag fick egentligen inte… jag blev bekant med datorer när jag var i tjänst.

K: OK.

David: Vid den tiden råkade min styrka vara elektronik, elektronisk krigföring, spionage.  (ler och pausar, eftertänksamt)

K: Vad? Vad tänker du på just nu som du inte vill prata om?

David: Åh, inget särskilt.

K: OK. Så, är du… har du skrivit på någon typ av tystnadsplikt? Vad du vet.

David: Nej. Men jag har förmodligen gjort det.

K: Minns du något topphemligt som du inte berättar för folk?

David: Förutom det att jag fångade upp och identifierade en massa signaler när jag tjänstgjorde. Elektronisk krigföring var det jag var riktigt bra på. Jag kunde höra en signal tvärs över rummet och tala om vad det var, och om jag visste vilken del av landet så kunde jag troligen säga vilken plattform den kom från.

K: Hm. Intressant. Vad med psykotronisk krigföring?

David: Det är en mycket verklig sak.

K: Tror du att du var inblandad i det?

David: Jag borde nästan ha varit det. Men har jag några minnen av det? Nej.

K: Men du tror att du är kunnig i det? (Duncan skrattar)

David: Jag skulle säga att jag var kunnig i det.

K: OK. När du hörde Duncans historia, triggar den något i dig?

David: Ibland gör den det. Det intressanta är att vi båda har erfarit psykiska attacker, och jag menar, bara grymma attacker, där de håller greppet om oss i flera dagar. 

K: Har du psykiska förmågor?

David: Var var du kvart i två idag? (Mycket lång paus, inget svar från Kerry) Vilken del… var var du geografiskt sett kvart i två?

K: Hm… ganska nära. (tittar mot kameran) Vi var på väg hit, var vi inte?

David: Hur nära Shoshone var ni?

K: Vid ett tillfälle var vi i Shoshone.

David: Jag sa: ”De är väldigt nära. De är i Shoshone.” (Kerry nickar ett ja.) Kvart i två gick jag ut.

K: Så du menar… Har du studerat fjärrsyn?

David: Nej.

K: Har du studerat fjärrsyn, vad du vet om?

David: Nej.

K: Och är det frustrerande för dig, att inte veta om vad som har hänt med dig?

David: Nej.

K: Inte?

David: Och låt mig berätta varför. Jag tror att de minnena kommer att dyka upp när tiden är inne för mig, eller om jag gräver djupt nog. Jag håller mig sysselsatt med mina hundar, mina vargar, och datorer och jag har goda vänner som känner mig. De förstår mig inte alltid, och det spelar ingen roll för dem.

K: Nu har du minnen som du berättat men du vet inte vad de var. De var omringade, Vietnam och… Något mer än Vietnam?

Duncan: St. Thomas.

David: St. Thomas.

K: St. Thomas.

David: Vi var tvungna att åka ner till St. Thomas i tjänsten. Och vi går genom marknadsplatsen och det finns en ö utanför St. Thomas som vi båda kände till.

Duncan: Mm hm.

David: Och när vi gick där på marknadsplatsen, tittade en kvinna på Duncan och sade: ”Jag har inte sett dig på många år, och jag har inte sett dig på ungefär 20 år.”

K: Wow. Så ni blev igenkända båda två?

David: Ja.

Duncan: Japp.

David: Av fler än en person.

K: Wow.

David: Och det… Vi pratade om det och jag hade inget medvetet minne av någon av dessa människor.  Och vi tittade på den här ön och jag sa: ”På andra sidan den där finns ett träningsläger.”

Duncan: Mm hm. Och det fanns det.

K: Vilken militär var där?

David: Vi vet inte.

Duncan: Vi vet inte.

K: Verkligen.

Duncan: Ärligt talat tror jag inte det var den vanliga militären.

David: Nej. Det var… Vår bästa gissningskulle vara att det är en grupp inom militären som helt ägnar sig åt psykologisk krigföring, spionage.

K: St. Thomas. Vet ni vilken sorts militära eller hemliga projekt som pågår där nu?

David: Nej. Men jag har lagt märke till att jag varit på slagfält i många delar av världen. Och jag kan gå över dessa slagfält och jag kan höra och känna i mitt huvud… Det var som… det blev uppenbart för mig när en vän och jag gick på Pickett´s Charge i Gettysburg och jag tittade på Lynn och Lynn såg på mig och vi grät båda två för det var så… Krig är en sådan ömklig sak, orsakad av bankirer för att berika företag och sig själva. Det har aldrig funnits en logisk anledning till krig. Inte en enda. Och kriget mot terrorism, för mig är det en fars. Det handlar om att kontrollera det här landet och förbereda det för New World Order.

K: Du är en elektronikexpert. Tror du att du är bevakad eller avlyssnad?

David: Det tvivlar jag inte alls på. Och vet du vad? Jag bryr mig faktiskt inte.

K: Kommer du på dig med att veta om saker som du inte visste att du kunde, vad gäller elektronik?

David: (tittar på Duncan och skrattar)

Duncan: Ja.

David: Jag skulle vilja förstå allt jag vet.

(båda männen pausar, tittar mot kameran, där ett ljud precis hördes)

Duncan: Pulsen gick genom högtalaren.

David: Japp.

K: Gick TVn igång av sig själv?

Duncan: Nej. En puls gick genom…

David: En puls gick igenom. En psykisk puls skickades mot det här huset.

K: Precis nu?

David: Mm hm.

K: Är det vad det där ljudet var?

David: Ja. Jag undrar om du spelar in någonting.

K: Du övertygar mig om att er bekantskap går långt tillbaka. Vad hände efter det som skulle förena er två?

David: Låt mig låta Duncan förklara något för dig. Han stötte ihop med en herre på ett café i Lexington, Kentucky.

K: OK.

Duncan: Det var, hm… Jag kommer inte ihåg exakt var det var. Jag vet att det var Lex, men jag kommer inte ihåg. Jag satt bara där och drack en kopp kaffe. En kille dyker upp. I kostym. Sätter sig.  Och han tittade på tatueringen och sa, ”Är det där en militär tatuering?” Och jag sa: ”Nej, det är min egen lilla design,”  som jag alltid säger. Och han sa:”Jag spenderade en del tid vid Flottan.”  Och jag sa: ”Har du någon gång hört talas om Dave Corso?” Och han ryggade tillbaka och sa, ”Dave Corso? Känner du Dave Corso? ”Jag sa: ”Ja herrn, det gör jag.” Och han bara reser sig upp och går.

K: Kom igen. Du har psykiska förmågor. Vad var ditt intryck?

Duncan: Han var rädd. Mannen var skräckslagen.

K: Han är inte den enda person som kommit fram till dig, eller har du sagt att du har träffat… för du började med att berätta en annan händelse.

Duncan: Visst. Och det blir totalt blankt när jag tänker på den, och detta händer mig då och då. Jag kommer ihåg att jag berättade för dig om det men därifrån är det helt borta.

K: (till David): Vad minns du om det?

David :  På något sätt nämndes mitt namn och killen sa, ”Dave Corso?” Och han beskrev mig ända ner till tatueringarna för Dunc och sa, ”Det var den bästa krypskytt marinkåren hade i Vietnam.” Och jag vet absolut ingenting om det.

K: Mm hm.

David: Men, en annan sak som är intressant om Pahrump… Det finns fler än 200 veteraner, Vietnamveteraner, som bor i bergen häromkring. I den här dalen finns det över 800 före detta Special Forces typer.

K: Så den drar till sig sådant…

David: Det är den största kända samling någonstans av typer som tidigare tillhört Special Forces.

K: Nåväl, det har varit en fantastiskt intressant utforskning och vet ni, ni killar visar mycket tillit som tillåter oss komma in i ert hus, ni vet, under dessa omständigheter, och fråga er dessa frågor. Och jag vill bara tacka er båda hjärtligt.

 David: Förvänta dig inte att ditt liv kommer bli enklare.






Stöd Project Avalon - Gör en donation:

Donate

Tack för din hjälp.
Din generositet gör det möjligt
för oss att fortsätta vårt arbete.

Bill Ryan

bill@projectavalon.net


unique visits