David Wilcock - Jumproom to mars
Jumproom
to
Mars
:
En konversation med David Wilcock
Los Angeles, 7 December 2007
Klicka här för video intervjun
|
|
Bill och Kerry träffade David på en
restaurang i Los Angeles och man diskuterade vad som händer på Jorden
men även vad som händer på den röda planeten Mars. Vi upplever
osäkerhet och spänningar på Jorden som inte liknar något i vår
förflutna historia. Vi upplever tumult och förvirring i
regeringen och ekonomiskt kaos.
De flesta människor
vill tro på att regeringen är som en tolerant och välvillig
föräldrafigur som man kan lita på obetingat. Och det kommer mer
och mer information om inte bara institutionell korruption utan också
en stor mängd information som relaterar till att besökare från andra
planeter faktiskt kommer hit just nu.
David: Bill och Kerry
gör ett fenomenalt arbete i mitt tycke med att föra ut den här
informationen till världen.
Kerry: Tack
David. Egentligen, vad vi vill göra nu är att jämföra noteringar
från två av våra vittnen - Daniel och Henry Deacon. Vi har funnit
att där faktiskt finns vissa likheter i deras utsagor om vad som
verkligen händer där ute. Vi är fascinerade av att få veta mer, därför
att vi just har hört från Henry, genom att Bill har träffat honom flera
gånger den här veckan,
Bill: Jag har
tillbringat lite tid med honom och vill berätta om varifrån han kommer
… vad han hade att säga tidigare och kanske lite mer specifikt när det
gäller vad framtiden kanske innebär.
Och sedan har David
några vittnesbörd från Daniel, som vi förstår att vi inte har hört
förut, och detta kanske blir några mycket intressanta avslöjanden om
vad Daniel mötte i det förflutna angående Montauk och några andra saker.
David: Vi talar om de
djupaste, mest förseglade aspekterna på UFO-fenomen du möjligen kan
föreställa dig. Dessa vittnesmål är absolut grädden på
moset. Vi talar om material som du inte har sett i The Disclosure
Projekt, material som inte har kommit fram tidigare.
Vi talar om det mest
esoteriska, det mest svåra att förstå och ta in, och förstå att
någonting till och med möjligen kan vara
sant. Och när det kommer till kritan har jag fått e-mall
från folk, därför att jag beskrivit en del av vad Daniel vittnat om,
som helt enkelt inte kan komma förbi barriären som omger deras egen tro
eller uppfattning!
Det viktigaste är att
du kan delta i fortsättningen av den här diskussionen. Nu, när jag är
så exalterad idag, beror det faktiskt på att Bill kom hit med all den
här nya informationen, som jag ännu inte känner till, så du kommer att
få min absolut första reaktion när jag hör detta för första
gången. Och det är ganska så ovanligt att ha möjligheten att
fånga det på film. Men det är det som gör det här till en så bra video,
Så jag tror att jag
vill börja med att ge dig en liten bit av bakgrundshistorien till detta
för det var faktiskt min skrivelse om Henry Deacons historia som ledde
till samarbetet med Projekt Camelot. Bara för att repetera helt
kort originalhistorien med Daniel:
Jag har ett långt
förflutet inom fältet UFO. Jag har forskat inom detta område i
många år och har även haft kontakter med min egen källa, så att
säga. Och under den tiden var det möjligt för mig att göra
bekantskap med någon som berättade för mig att han hade arbetat på
Montauk-projektet. Nu måste du förstå att detta antagligen är det
mest kontroversiella … jag menar, kan du tänka dig något mer
kontroversiellt än Montauk?
Bill: Min erfarenhet
av Montauk, min personliga erfarenhet av Montauk, var exakt densamma
som du beskrev i din första intervju med oss.
David: Det är totalt
befängt …
B: Jag trodde att det
var nonsens. Jag skulle inte ens läsa böckerna. Nu tog jag upp
boken för att läsa den som underhållning. Och just som du stötte på
Daniel och han började med att säga ”Hör upp nu, detta är verkligt och
jag var där”, så hade jag exakt samma upplevelse med Henry – för i vår
första intervju med Henry kom Montauk upp i samtalet. Och han sa ”Jaa,
absolut, det var verkligt. Där var en 40-års tidskrök, Al Bielek
säger en del knepiga saker ibland, men i grunden är det hela sant”. Och
vid den tidpunkten började jag bli mycket, mycket uppmärksam på vad han
sa.
D: En del människor
kanske inte vet grunden till Montauk. Varför kan inte du, bara så att
alla kan vara med i konversationen …
B:
Efter dig …
D: Ok, grunden är:
Sätena på insidan av ett UFO är mor än bara säten. De är en samverkan
med ditt medvetande. Tänk nu på, att om bara ett UFO är
verkligt, då är vi inte ensamma i Kosmos. Om bara en disc
verkligen är ett ”tefat” som inte är byggt av oss utan byggt av någon
annan, då måste du ha en varpteknik
– därför att vi har
sett sådana skivor som har försvunnit i skyn.
Så här är hela idén:
du är i den här stolen, du fokuserar ditt sinne på en särskild plats du
önskar komma till, det öppnar upp ett maskhål i fronten på ”tefatet”,
du flyger genom maskhålet och du avslutar med att befinna dig där du
ville. Så vittnesmålet som jag hörde från den man som kallar sig
själv Daniel – det är inte hans verkliga namn – har aldrig blivit
upprepat. Så en del människor har mejlat mig och sagt: Åja, jag
har hört allting du sagt förut”. Men vi har bara bevakat den del av
Daniels vittnesmål i vår sista intervju som redan var detsamma som
fanns i Montauk-böckerna. Jag har hört annat stoff som inte fanns i
Montauk-böckerna. Det är förvånansvärt specifik
information. Alldeles för specifik för att vara bara en
chansning. Så vad du börjar inse är att vi talar om en likriktad
konstruktion här. Så Montauk är i grunden en omvänd
ingenjörskonst av ett skepp, av ett säte från ett UFO, så att människor
tränas i att använda stolen med sitt medvetande, öppnar upp ett maskhål
och sänder folk genom det. En del människor kanske klarar det,
andra kanske inte. Och sedan eventuellt försöker att i grund och
boten stabilisera det så att det blir en användbar teknologi. Det
är utgångspunkten för Montauk!
Det låter väldigt
långt borta, men du måste förstå, precis som med Philadelphia
experimentet, om det är sant så var det antagligen bara första gången
något sådant gjordes. Och det gjordes mer perfekt under åren som
gått sedan dess.
Daniel kallade dessa
Stargate-liknande utrymmen för Hopprum – man hoppar från en plats till
en annan, oavsett avstånd. Man kan likna det vid en hiss. Det är
ett rum som liknar en hiss du går in gen en dörr och stänger den
bakom dig. När du sedan öppnar dörren … är du där! Han sade
att det tar ingen tid alls.
Du känner dig lite
underlig. Daniels sa att … du är i Europa, du är i England eller
under jorden någonstans. Han sa att det finns några få av dessa
inrättningar på olika platser, Hopprum. Du går in i hopprummet
och det nästa du vet är att du befinner dig på Mars!
Du kan gå dit för att
äta lunch och komma tillbaka blixtsnabbt efteråt. Det
tar
ingen
tid. Personalen kommer dit på det sättet.
Den tunga utrustningen måste tas med de stora avancerade rymdskeppen de
har fått.
Ok, jag kan höra folk
skratta. Den är nog verkligen en god idé att titta på mina
videor. Jag förstår … baser på Mars, stargates, hopprum – jisses. Men
jag vill att du skall veta att det finns en mängd vittnen därute och
deras vittnesmål är så explosiva och så bortom allt vad du tror är
sant, och vi kan ha den här diskussionen därför att vi har talat med
antagligen 30 av dessa personer. De är verkliga. Och du kan
se att dom är verkliga för dom flippar ut ibland när dom talar till dig
…
Bill: Ja, det här är
verkligen en otrolig historia. När jag går tillbaka till de många
e-mails som kommit in på min dator och läser dem så inser jag att folk
inte har en aning om vad som händer därute. Och det är vad som
verkligen ger dem makt som arbetar med detta – att människor verkligen
inte vet ett dugg om det. Så de behöver inte vara oroliga att bli
avslöjade. Och där finns inte bara en koloni på Mars, där
finns mängder!
David: Det visste jag
inte?
Bill: Den bas vi just
har talat om är bara den största av dom. En av de saker som Henry
Deacon talade om var motvilligheten att tala om det så kallade
”hemliga” rymdprogrammet, det alternativa rymdprogrammet. Han är
orolig för att om vi gör det otänkbara och startar undersökningar genom
kongressen och verkliga utredningar om vart alla triljoner av dollar
har gått, och dessutom vad dessa vetenskapsmän gör på alla dessa baser
som inte existerar osv, då kanske hela saken frysas .. och det får
inte ske, sa han! Han sade att detta är mycket, mycket
viktigt. Och framtiden för den mänskliga rasen kanske är beroende
av detta. Det får inte STOPPAS! Detta är varför det är så viktigt
att det är hemligt!
Bill: Nu ger jag min
filosofiska ståndpunkt här: det är att faktiskt så har den mänskliga
rasen rätt att veta sitt förflutna, sitt öde, sin identitet, vilka
vänner och vilka fiender de har, vad som kanske väntar oss i framtiden,
vad händer nu. Vi har rätt att få veta detta …
David: Okey, men vad
säger du om Total Recall? Jag menar, där har vi en film som
berättar en del om detta. Arnold Schwarzenegger sitter i stolen.
Den stolen är likadan som en Montauk-stol, baserad på Mars, eller
hur? I filmen finns ett utomjordiskt system som fanns på Mars och
Schwarzenegger själv lägger sin hand på den saken som lyser upp en
sorts gigantisk teknologi som skickar iväg dessa heta stavar in i
istäcket – på den södra eller norra polen – och som smälter isen
tillbaka upp i atmosfären, som faktiskt i sin tur gör luften på Mars
möjlig att andas så att Mars kan bli en planet för kolonisation.
Vad man ser i slutet
på den filmen är att där är ett berg där atmosfären blåser bort toppen,
och det är exakt som formen på en pyramid. Och det talar man
aldrig om … det är bara något som händer.
Låt mig först berätta
något om vem Daniel är som en god grund för vår fortsatta konversation.
Han säger att han var
en i hög grad teknisk person, hade en lång erfarenhet inom teknologi,
när han blev involverad i det här projektet genom att han rekryterades
av The Air Force. Han säger också att han arbetade som en vakt men att
han även hade andra ansvarsområden. Att detta projekt var i grund och
botten finansierat av tyska nazister som sedan andra världskriget hade
bosatt sig i den södra toppen av Brasilien. De finansierade sig
genom guld som fanns i ett tåg. Allt detta fanns
med i Montauk-böckerna.
Han arbetade där och
han gav mängder av specifik information om det. Så knutpunkten
här är att när han såg filmen Total Recall så kom han ihåg att
de diskuterade att Mars hade blivit civiliserad och att där fanns folk
där som liknade oss i det förflutna, att planeten var överfylld av
artefakter…. över hela planeten finns artefakter! Där finns
pyramider, där är ”The Face” (ansiktet som vi alla sett på bilder tagna
på Mars), och det finns massor av saker man kan upptäcka där.
Vad var det Henry
Deacon sa angående ETs på Mars-basen? Att de är alla som vi människor –
alla är humanoida. Och Daniel som varit där talade om att där
fanns en befolkning som uppgick till 670 000 personer.
Bill: Och jag
sa ”Vad”, det är ju otroligt. Är alla dessa mänskliga? Och han
svarade på sitt karaktäristiska sätt: Det beror på vad du menar med
mänskliga.
Och den bild som
Henry alltid har målat upp för oss är att det finns en sådan
komplexitet av förhållanden, på varje sätt man kan föreställa sig, på
alla olika slags dram mellan alla olika besökare, och dessa olika
sorters agenda. Jag har sett välvilliga personer, och jag har sett
hätska personer och sedan finna det personer som bara är observatörer.
Och inom varje system, och där är många, många, många system –
hundratusentals av dem – och alla är mänskliga. Detta är mönstret.
David: All right, men
jag kan höra publiken … du vet, bara de uppenbara frågorna. Det
låter ju som sci-fi, men försök att ta in det som något att bli
fascinerad av. Baser på Mars – varifrån kom dom
från? Hur kom dom dit? Varför behöver vi ett hopprum för att
komma dit?
Bill: De har funnits
där sedan tusentals år tillbaka eller längre. Dom finns i
underjorden. De finns på botten av en urgammal
havsbotten. Och det fängslade mig därför att innebörden var att
de var etablerade när där fanns hav. Mars har upplevt ett antal
katastrofer, både naturliga och sådana som orsakats av människor.
Solsystemet själv har gått genom ett stort antal kataklysmiska cykler
under sina resor … resor genom stormiga vatten i Vintergatan. Det finns
en rapport som kallas Gore Report där det talas om att Mars en
gång var befolkad med liv som vårt, att de funnit gigantiska mängder
kvarlevor av kroppar i stora högar, precis som i Pompeji. De var alla
brända kroppar. (Indigopojken Boriska talade om att det hade
brunnit på Mars på grund av atombomber). Det talas också om att de
gjort DNA-tester och då upptäckt att några av Mars DNA de fann där
korrelerade (motsvarade) med människor som tillhör Skull and Bones
samanslutning!!! Detta är inget skämt sa man i det radioprogram
som sände den här nyheten och så snart det hade sagts försvann allt
ljud, texten som fanns på hans websida försvann, men även idag har jag
en länk som tar er till Rusch’s websida där man kan ladda ner honom när
han säger detta på MP3.
Kerry: Henry Deacon
berättade för oss att han verkligen relaterar till Boriska i Ryssland
som vi just har intervjuat och som har talat om att han har minnen från
tidigare liv på Mars. Han säger att där var en kataklysm på Mars
som förstörde planeten. Sätt också detta i relation till vad Dan
Burisch säger på sin hemsida
http://projectcamelot.org:80/dan_burisch.html
där han talar om
ansiktet på mars och hans undersökningar angående det. I grund
och botten säger han att den civilisation som fanns där är oss i
framtiden och att vi faktiskt tittar på oss själva i framtiden när vi
tittar på ansiktet på Mars.
Bill: Jag frågade
Henry om detta och han sa att han inte vet något om det därför att när
han var där så var han där i nuvarande tid. När jag frågade vad
han gjorde där svarade han: jag spelade en massa pingpong. Det
var vad han sa. Jag frågade honom mer om detta och i grunden gjorde
hans exakt samma sorts jobb som han gjorde på gamla goda planeten
Jorden. Han var där som teknisk specialist för just det
jobbet. Han kunde inte utforska någonting, han var inte på
ytan. Han önskade dock att han var på ytan. Han kunde se ut
lite då och då för där fanns några små fönster i lokalen där han var.
Det finns en plats på Mars som kallas Valles Marineris som är
en stor, stor canyon.
Vid en viss tidpunkt
i Henrys karriär rekryterades han till NOAA – the National Oceanic and
Atmospheric Administration – eller man kan säga till ett projekt inom
NOAA. Den man som rekryterade honom var någon som också hade
varit på Mars. Och det är något med dessa – mina ord, inte hans –
Marsveteraner som är så traumatiskt med deras erfarenheter att Henry
inte kunde uttala sig om det. Han sa att dessa två högt kvalificerade,
förnuftiga, mycket briljanta vetenskaps-män som arbetade för dessa
hemliga organisationer, de skulle stänga dörren och gråta tillsammans
på grund av vad de upplevt tillsammans. Och jag frågade honom:
Vad upplevde du”?. Han svarade: ”Det låter som något roligt, att
gå in i ett hopprum och sticka iväg till Mars för lunch. Du plockar
lite med utrustningen och det är allt du gör på planeten Jorden
också.” Men i själva verket var det inte så att han inte ville
säga mer, hand kunde inte säga mer!
Det verkar på mig som
om det är något som han antingen inte kan minnas eller också inte vill
minnas. Kanske helt enkelt inte tillåts minnas. Det är min
gissning. Jag vet inte om det finns någon därute som har varit en
del av detta … men för guds skull ta kontakt med antingen David eller
oss.
David: Varför skulle
vi behöva baser på Mars? Vad är det för vits med det? Jag
frågade Henry och han svarade att dom är för evakuering om jorden
skulle råka ut för något.
Bill: Ja det är en av
sakerna. Detta är orsaken till att Henry var så obeveklig för han
ville att någonting skulle hända som skulle skada fortsättningen av det
hemliga rymdprogrammet. Därför att, sa han, vi är på ett skepp
och skeppet kanske sjunker. Då vill man inte äventyra tillgången
på livbåtar.
David: Det är som
Alternativ 3 igen. Idén om att vissa personer helt enkelt sticker
härifrån. Låt mig berätta mer om det. Dessa
personer har blivit utvalda! Där är en kader (politiker och
militärer), en grupp av mycket begåvade, mycket kvalificerade, mycket
skickliga unga representanter av den mänskliga rasen som redan har
valts ut och tränats till att vara de som kommer att överleva. Om
planeten Jorden går åt hel---e så är det utanför vår kontroll,
det är som domens dag och endast utvalda personer blir räddade.
De är öronmärka. Allt det här är som en science fiction historia.
Tillbaka till vad
Henry sa när jag frågade honom om katastroferna som hade hemsökt Mars
så att det liknar ett stenlandskap. Där är något vi kan lära oss, som
planet, som att: Titta vad som hände på den planeten, vi måste ta vara
på den här! Han sa att jorden är skyddad. Jag frågade vad
han menade och han svarade att i forntiden fanns ett skydd som lades
runt jorden för att skydda dess enastående mångfald. Dess
enastående biosfär. Detta otroliga liv på den här planeten. Jag
frågade hur det skyddet ser ut och han sa att det är det som kallas för
Van Allen-bältet. Det är strålskyddstäcket som ligger runt
jorden. Det hindrar kosmiska strålar från att ge oss hudcancer, av en
ännu värre sort än den vi känner till nu. Om inte det var där så kunde
vi leva här.
Bill: Blev det
ditlagt av våra förfäder eller av våra skapare? frågade jag Henry och
hans svarade: båda. Sedan sa jag: nu kommer jag ihåg att jag
ville fråga dig om något som jag är verkligen nyfiken på. Lyckades
verkligen Apollo nå månen? Många personer tvivlar på det. När jag
sa det tänkte jag – de kunde inte ha kommit igenom Van
Allenbälte!!! Det är ju som att gå in i en atomreaktor och ut på
den andra sidan. Man kan inte göra det med den teknologin.
Hur gick det till? Dom kunde inte ha gjort det, dom kan
inte ha gått till månen. Det är en massa nonsens! Sedan
sa
jag
till Henry: detta är en galen fråga, men gick vi verkligen till
månen? Det blev tyst en lång stund. Slutligen sa han: Ja,
men det är inte så enkelt som det låter. Men vi
fick hjälp att komma dit.
David: Varje
Apollo-skepp hade UFO runtomkring sig. Allihop, det har blivit
dokumenterat. Och det faktum att nästan alla
Apollo-astronauter var frimurare.
Bill: Henry sa att
det var ett ultralätt nano-strålskydd som inte tillverkats av människor
inbyggt i Apollo-kapseln som skyddade mot radioaktivitet. En del
människor har sagt att man inte kunde komma ut dit utan skydd av en
halv meter bly, och då kunde man inte förflytta sig. Men det var den
tekniska hjälpen man fick och de hade annat slag av assistans också.
David: En av de saker
Daniel nämnde för mig var att det finns en liten box från Monsanto,
stor som en brödskiva, och man kan sätta ett helt hus på det och det
ändrar sig inte. Det är fri energi och det fanns redan på
60-talet. Det kom till användning vid Apollos uppskjutningar vid
några av landningarna osv. Det smögs in i hemlighet som något
annat och användes som en kraftkälla när det behövdes.