Sök 

Boriska - Indigo Pojken Från Mars


September 2004

En intervju av Gennady Belimov


boriska_cover.jpg Boris Kipriyanovich är ett Indigo-barn, antagligen det mest kända i Ryssland. Boriska, eller ”Lille Boris” presenterades i Pravda efter att Gennady Belimov, en universitetsprofessor i Volgograd, bevittnat Boriskas framträdande vid en lägerträff där han förvånade en vuxen publik och höll dem trollbundna under en och en halv timma. Han berättade om sina tidigare liv på Mars och Lemurien och varnade för katastrofer som kommer att drabba Jorden under 2009 och 2013.  Belimov hade sinnesnärvaro nog att spela in Boriskas monolog och inom kort spreds detta i Ryssland vad den lilla profeten hade att säga, speciellt när berättelsen togs upp i Moskvas förnämsta dagstidning.

Gradvis spreds artikeln ut till väst via Pravdas artikel som las ut på nätet. Under tiden hade det förekommit korta stycken om Boriska i Nexus Magazine som hade rört upp ett enormt intresse.

Här är Belimovs berättelse om den märkvärdiga Indigopojken som minns sina liv på planeten Mars:

Föreställ er alla deltagarna i en expedition som rest till norra Volgograd-provinsen, känd i vårt land som ”Medveditskaya Ridge”, sittande i en ring runt en brasa på kvällen och lyssnade till en liten pojke på 7 år. Plötsligt och ljudligt krävde han tystnad för han ville berätta för oss om invånarna på Mars och om deras resor till Jorden.  Några fortsatte att prata med låg röst men pojken krävde vår fulla uppmärksamhet ”eller också blev det ingen historia”!

Så de övriga samtalen dog ut. Och detta är varför – det rundkindade barnet med de stora ögonen, klädd i en T-shirt och en basebollkeps, totalt orädd för de vuxna, började en otrolig historia. Han talade om civilisationen på Mars, om megalitstäder och marsianska rymdskepp, om flygningar till andra planeter och om landet Lemurien på Jorden, om det liv han känner personligen då han vid något tillfälle flög hit från Mars till denna jättekontinent mitt i oceanen och att han hade vänner där…

Brasan fortsatte att brinna, mörkret föll i natten över människorna som satt där och den ändlösa stjärnbelagda skyn ovanför var tyst, som om den höll på någon sorts stor hemlighet.  En timma och en halv gick med överraskande historier.  En av lyssnarna sprang efter en diktafon så, någonstans i Moskva, finns det en inspelning av den här berättelsen. Hursomhelst, om den någonsin kommer att bli publicerad vet bara Gud, inte alla har en journalists förmågor

Många var chockade av två orsaker. Först för den ovanliga vetskap som en sju år gammal pojke inte borde kunna ha – inte ens en historieprofessor kunde klart tala om legenden Lemurien och dess invånare.  Man finner ingen i en skola eller på ett college med dessa minnen. Vetenskapen har ännu inte bevisat existensen av andra civilisationer och det verkar inte som om man har bråttom att bevisa det heller. Och för det andra, hur Boriska talade … Det var inte på den nivån som ett barn talar i första årskursen i skolan!  Han använde en terminologi och sådana detaljer och fakta från Mars förflutna och på Jorden att allihop var imponerade.  Bara från de emotionella utbrotten kunde man se att detta korrekta och känsliga tal var från ett barn.

Boriska talade om att han brukade leva på Mars och att planeten var beboelig ända tills en enorm katastrof inträffade. Mars överlevde men förlorade sin atmosfär, vilket betyder att man inte kan leva på ytan längre. Några få överlevande lever i underjordiska städer.  Vid den tiden då han levde där gjorde han ofta resor till Jorden på forsknings- och affärsuppdrag. Han var själv pilot på ett rymdskepp. Det var på den tiden när Lemurien existerade och han hade en lemurisk vän som dog framför hans ögon …

En enorm katastrof inträffade på Jorden då berg exploderade och en väldig kontinent bröts itu och sjönk under vattnet.  Helt plötsligt föll en enorm sten på den byggnad där min vän befann sig, sade Boriska, och jag kunde inte rädda honom. Och nu skall vi mötas igen här på Jorden.

Boriska ser hela bilden framför sig av förstörelsen av Lemurien som om det just inträffat och plågas av en jordmänniskas död som om han själv var skyldig till händelsen.

En gång såg Boriska en bok som hans mor tagit hem ”Varifrån kommer vi”, skriven av Ernst Muldashev.  Ni skulle se den effekt detta hade på den lille pojken.  Han tittade på ritningarna av Lemurien, fotografier från tibetanska pagoder och två timmar senare kunde han tala i detalj om den lemuriska rasen och på en hög nivå om deras upptäckter …
”Men Lemurien var förstörd för åtminstone 800 000 år sedan”, sa jag försiktigt, ”och befolkningen där var mer än nio meter långa – och ändå på något sätt minns du allt detta?”

”Ja, jag minns”, sa Boriska och tillade ”säkert är att ingen har berättat för mig”.

Vid ett annat tillfälle började Boriska komma ihåg massor efter att ha sett illustrationerna i en annan bok av Muldashev ”Sökandet efter gudarnas stad”. Den handlade om begravda kammare och om pyramiderna. Han sa att de skulle finna kunskaper, inte under Cheopspyramiden utan under en annan pyramid.  Men de har inte funnit något än. ”Livet kommer att förändras när de öppnar Sfinxen”, sa han och tillade att Sfinxen kommer att öppnas någonstans bakom örat, men han kan inte komma ihåg exakt var. Han talar engagerat, när inspirationen kommer, om Mayas civilisation och känner det som att folk inte vet så särskilt mycket om detta fascinerande folk.

Men det mest slående är att Boriska tror att nu, här på Jorden, är tiden inne när speciella barn har fötts därför att stora förändringar kommer att ske på planeten och nya kunskaper behövs utöver den jordiska mentaliteten.

Jag frågade honom ”Hur vet du om dessa begåvade barn och varför händer det just nu”?  ”Vet du att de kallas Indigobarn?”  “Jag vet att de har fötts men har inte mött något i vår stad.  Men kanske Julia Petrova för hon tror på mig, vilket betyder att hon känner någonting. De andra skrattar vanligen när jag berättar historier. 

Det kommer att hända saker på Jorden, två katastrofer, och det är därför de här barnen blivit födda.  De måste hjälpa människorna.  Polerna kommer att kastas om. Under 2009 kommer den första stora katastrofen att äga rum på en stor kontinent och under 2013 kommer en ännu större och kraftfullare katastrof.”

”Du verkar inte vara rädd för detta även då det kanske påverkar ditt liv också?”

”Nej, jag är inte rädd, vi lever för evigt. Det var en katastrof på Mars där jag levde förut.  Det var samma människor som vi, men där var ett atomkrig och allting brändes bort.  En del människor överlevde och hus blev byggda – och även nya vapen!  Det var också en förändring av kontinenterna där.  Hur som helst så var de kontinenterna inte så stora.  Marsianerna andas luft som för det mesta är koldioxid. Om de skulle komma till vår planet måste dom hela tiden befinna sig nära rökbehållare.”  ”Och du, om du är från Mars, kan lätt andas in luft eller behöver du koldioxid?”  ”Så snart du befinner dig i en jordisk kropp andas du den här luften. Men vi hatar den jordiska luften därför att genom den här luften kommer åldrande. Där, på Mars, är människorna unga för evigt, omkring 30-35 år, och där finns inga gamla människor.  För varje år kommer fler och fler barn från Mars att födas på Jorden.  I vår stad kommer det att bli inte mindre än tjugo.”

”Kommer du ihåg ditt gamla namn eller namnen på dina vänner?”  ”Nej, jag kan aldrig minnas namn.”  ”Från vilket år minns du dig själv?”  ”Jag minns mitt tidigare liv från det jag var 13 år och här minns jag mitt liv från födelsen, men jag glömmer inte var jag kommer ifrån.  Vi bar speciella glasögon där och vi slogs hela tiden.  Där, på Mars, fanns en otrevlig sak: en station eller förläggning som måste förstöras. Mars kan återupplivas men den här stationen förhindrar detta.  Det är en hemlighet.  Jag kan göra en ritning på hur den ser ut, vi var nära den.  Den stationen är emot oss.”

”Boris, varför dör våra rymdstationer oftare men inte när de landar på Mars?” ”Där finns en signal som kommer från Mars och den försöker döda stationerna. Där finns skadliga strålar på dessa stationer.”

Jag var förbluffad över de skadliga Fobosovstrålarna.  De är exakt som dessa. Även under 1988 försökte en man från Volzhsk, Yuri Lushnichenko, med övernaturliga krafter, att kontakta USSRs rymdprogram och varnade Sovjets ledare om de överhängande bristerna i de första sovjetiska rymdsonderna, Phobos 1 och Phobos 2.  Särskilt på grund av strålarna och de radioaktiva batterierna som var främmande för planeten. De lyssnade inte till dessa varningar.  De tycker inte att de behöver lyssna idag heller, fast för att lyckas, enligt Lushnichenko, är det nödvändigt att ändra taktik när de närmar sig ytan på Mars.

Jag frågade Boris om han visste något om multipla dimensioner? ”Du vet väl att när du flyger så behöver du inte följa en rak bana utan kan gå genom multidimensionell rymd?”  Jag ställde försiktigt frågor om "utanför den här världen" frågor utifrån synpunkten på den konventionella vetenskapen.  Boriska piggnade plötsligt till och började energiskt ge förklaringar angående konstruktionen av UFOs: ”Vi hade just lämnat Mars och vi var redan nära Jorden.” Sedan tog han en bit krita och ritade något triangulärt på svarta tavlan. ”Där är sex lager”, sa han entusiastiskt. ”Det yttre lagret tar 25% av det hållbara materialet, det andra lagret tar 30% och var också av metall, 4% är ett lager med magnetiska egenskaper”.  Han ritade figurerna på tavlan. “Om du ger energi till det magnetiska lagret kan rymdskeppet flyga över hela universum …”  Vi vuxna som satt runt honom tittade på varandra.  I vilket läsår lär man sig om procentsatser? 

Naturligtvis har de inte kommit till det ännu i skolan och ändå, Boriska verkar ha allvarliga problem i skolan. Man satte honom i andra klass direkt efter en bedömning av honom, men sedan försökte man bli av med honom. Vem skulle tycka om att ett barn plötsligt avbryter läraren och säger ”Maria Ivanovna, du säger inte sanningen!  Du lär oss inte korrekt!”  Och det hände mer än en gång per dag …Numera läser en lärare på Schetinin Akademi tillsammans med Boriska och han kommer att ta sin examen utanför den vanliga skolan.  Läraren tycker att Boris behöver studera i Schetinins skola för begåvade barn.

Vad är Boriskas uppdrag på Jorden?  Vet han det?  Jag frågade både honom och hans mor som var närvarande vid intervjun.  ”Han säger att han bara kan gissa”, sade hans mor. ”Han vet något om Jordens framtid.  Till exempel att kunskap kommer att spridas angående kvaliten och nivån på medvetandet. Ny kunskap kommer aldrig att ges till illasinnade personer med småskuret sinne, såsom tjuvar, banditer, alkoholister och inte heller till dem som inte är villiga att förändra sig själva till det bättre. De kommer att lämna planeten.  Han tror att information kommer att spela den viktigaste rollen. En tid av förening och samarbete börjar på Jorden.”

”Boris, varifrån vet du allt detta?”  ”Från inom mig själv”, svarade han allvarligt. En gång när han var fem år gammal förvånade han sina föräldrar när han började prata om Proserpine, en planet som dog för hundratusentals, eller antagligen för miljoner år sedan. Och det ordet, Proserpine, sa han utan att ha hört det någonstans, för den första gången hans föräldrar hörde om den här planeten var från Boris.

”En stråle skar igenom den och den föll i bitar”, förklarade Boriska. ”Fysiskt existerar den planeten inte längre, men dess invånare teleporterade in i den femte dimensionen, vilket ni kallar en parallell värld.  Vi observerade dess död från Mars …”, förklarade han.

Sedan sa han det obegripliga … Han sa att Jorden, såsom en levande medveten varelse, har börjat acceptera barnen från Proserpine med avsikten att utbilda dem.  Därför föds barn här emellanåt som kan minnas sin tidigare hemplanet och ser på sig själva som utomjordingar.

Men naturligtvis, dessa fenomen har noterats av den vetenskapliga världen, och själv har jag träffat Valentina Gorshunova (Kainaya) som inte bara kommer ihåg Proserpine utan ibland, i sina drömmar, träffar sina tidigare proserpinianer! Och plötsligt dyker hon också upp i samma stad som Boriska och de besökte båda The Blue Mountain i Medveditskaya Ridge-zonen…

Och detta är vad Boriskas mor Nadezhda förvarat i sin dagbok:

”Du är en föregångare.  Du har röjt en plattform för oss. I de högsta sfärerna är du ansedd som en hjälte. Du har den tyngsta bördan på dina skuldror. Jag har kommit till Den Nya Tiden.  En holografisk kod är redan synlig och är tvingad ut i rymden.  Allting kommer att lysa i en ny flamma av tankar, mycket snabbt… Övergången från den ena världen till den andra händer på en bråkdel av en sekund.  Jag har kommit med Den Nya Tiden. Jag har överlämnat den Nya Informationen …”  Detta är vad Boris sa en gång till sin mor.

”Boris, säg mig, vad är det människorna lider av?”  ”Från att inte leva på rätt sätt och inte ha förmågan att vara lyckliga… Du måste vänta på din kosmiska halva, bli inte involverad i andras tro, bryt inte eller förstör din helhet, lid inte under moderna misstag, bli i kontakt med ditt öde, avsluta cykeln av utveckling och gå närmare de nya höjderna.”  Detta var hans ord.

Du måste vara snäll.  Om någon slår dig, omfamna honom. Om någon skämmer ut dig, vänta inte på en ursäkt utan gå ned på dina knän och be om förlåtelse för din skam.  Om någon förolämpar dig och förnedrar dig, tacka för det och le. Om någon hatar dig, älska dem som de är. Detta är den relation av kärlek, ödmjukhet och förlåtelse som är så viktig för människorna.”

”Vet du varför lemurianerna dog?  Jag är också lite skyldig till detta.  De ville inte längre utvecklas andligt sett, de drev ifrån vägen, och genom detta förstörde de enheten på planeten. Vägen av magi förde dem till en återvändsgränd. Den sanna magin är Kärlek…”

”Hur kan du känna till dessa ord: helhet, cykler, kosmos, magi, Lemurien?”

”Jag vet… Keilis”

”Vad sa du?”

”Jag sa: Jag hälsar dig med salut! Det är språket på min planet…”

Den här gången skildes vi åt vid dessa ord men jag lovade mig själv att jag skulle följa den här pojkens öde så mycket som det är möjligt.





Stöd Project Avalon - Gör en donation:

Donate

Tack för din hjälp.
Din generositet gör det möjligt
för oss att fortsätta vårt arbete.

Bill Ryan

bill@projectavalon.net


unique visits