 |
 |
|||
|
||||
__________________________________________________________ |
||||
David Icke - Jordan Maxwell:
Berättelser om reptiler
Bill Ryan (BR): Hej, detta är
Bill
Ryan från Project Avalon, och vad ni nu kommer att få höra är en
improviserad,
oplanerad middagsbordskonversation mellan David Icke och Jordan Maxwell. Den spelades in den 18 maj 2010 och de
undfägnar varandra med granskande historier om aktiviteter med reptiler
på
planeten Jorden.
Det är viktigt därför att,
som många
av er känner till, David Icke faktiskt var den förste som skrev om
denna mycket
obekväma och utmanande granskning i sin bok The
Biggest Secret, men många andra forskare, Jordan Maxwell bland
andra, har
lärt sig att detta material verkar vara sant.
De har sina egna redogörelser. De
har
sina egna vittnesmål från oberoende vittnen.
Det är någonting här som är
otroligt
viktigt att förstå och informationen är alarmerande.
Det är underhållande, naturligtvis, för saken
i sig själv, men bakom underhållningen och den intressanta historien
ligger en
förskräcklig mörk agenda som, enligt min personliga åsikt, det är vårt
ansvar
att titta noggrant på och förstå så gott vi kan vad som kanske händer
här.
BR: Det är en otrolig
berättelse som
rapporterats av den där gruppen av människor.
Jordan Maxwell (JM): Åh, nere
i
dalen?
BR: Ja, det här är en
berättelse som
är värd att få höra.
David Icke (DI): Riktigt.
BR: Det är inte någon lång
historia,
det är bara en av dessa saker som är så underlig att den måste vara
sann.
JM: Jag gjorde en intervju i
Los
Angeles i en radioshow i Las Vegas. De
hade bett mig göra en två timmars intervju med dem och i processen
nämnde jag –
bara i förbigående – reptilgudarna och reptilaliens.
Och efter programmet fick jag ett
telefonsamtal från en man som jag senare förstod var en mycket rik man,
som,
som jag sa, ägde ett företag som köper och säljer hotell och stora
saker.
DI: Riktigt.
JM: Och han ringde mig och
sa: Jordan, vi lyssnade på dig i morse på
kontoret. Och han sa: Jag
måste tala om något för dig. Jag har fem
män som arbetade för mig på mitt
kontor. Vi är alla kristna och vi har
alla gått i samma kyrka. Och han sa:
En gång varje år tar jag alla fem
familjerna till mitt hem och vi går på semester tillsammans, alltid. Och han fortsatte: Förra året
– och det var ungefär 1989 när detta hände – han sa: Förra
året reste vi alla på kampingtur till
Colorado.
Och han sa: En
morgon bröt vi upp från kampingen och vi gick upp till toppen av det
stora berget och tittade ner på dalen nedanför.
Och han sa: I dalen fanns en cirkel som hade
tagits bort, ett runt område hade tagits
bort och där var en cirkel med människor i långa dräkter.
Och de håller alla i hand, svängande bakåt
och framåt som någon sorts kväde, och där var en person i mitten. Och han sa: När vi stod där och
tittade på detta blev vi häpna över att se folk ute
i mitten av ingenstans.
DI: Riktigt.
JM: Ute där i mitten av
ingenstans. De gör en ritual, eller
hur? Och han sa: Helt
plötsligt hoppade där in, i mitten, en annan person – poppade upp
– men mycket större än alla andra. Och han sa: När den
där saken poppade in så pekade den upp på oss, och allt
sjungande stoppade, allting stoppade och alla vände sig och pekade upp
på oss.
Och han sa: Ja,
vi var ju uppe på toppen av berget så vi höll just på att gå
därifrån. Han sa: Vi vände oss om och
det var för sent. Den där
saken som var i cirkeln var bakom
dem. Han sa att den var åtminstone 210-240 cm lång.
DI: Ja, det är en klassiker.
JM: Huh?
DI: Det är en klassiker.
JM: Ja, och han sa: Saken var en ca 240 cm lång reptil. Och
ha sa: Och vi var helt paralyserade, kunde inte röra oss,
inte heller barnen
kunde röra sig. Ingen kunde röra sig. Och han sa: Sedan tittade den här
saken på oss alla och slutligen tittade den på
männen.
Och han sa: Och
när den tittade på oss då visste vi vad den tänkte.
Den sa helt enkelt: ”Jag kommer att låta er
gå den här gången, men det är bäst att ni går bort härifrån, för ni har
avbrutit någonting”. Och han sa: Och
saken promenerade iväg och människorna tittade på den och den gick. Den var borta.
DI: Klassiskt.
JM: Och han säger: Då i samma ögonblick som den gick iväg började
alla skrika. För nu hade de kommit
tillbaka. Nu fick de sina sinnesförmågor tillbaka.
Och han sa: Barnen skrek, kvinnorna gapade
och grät, och han sa: och vi sprang, allihop, tillbaka
till våra
bilar, och vi körde hem och det var det.
Och han sa: Vi är alla kristna i en kyrka
och när vi hörde dig tala om reptilaliens kan jag tala om en nyhet för
dig: vi
vet om åtminstone en som är på Jorden helt säkert, för vi har sett den.
DI: Konrollsystem.
BR: Så detta är historien du
hade
hört innan, att den här besten…
DI: Oh, ja.
BR: … du har sett den här
sorten,
ja.
DI: Ja, och de sex, sju och
en halv
till åtta foot är en konstant upprepad beskrivning.
Jag har aldrig berättat det för Bill
tidigare. När jag har varit i Amerika
och jag börjat plocka upp dessa berättelser för första gången, jag
menar, jag
har tänkt på det förut, men där var ingenting påtagligt och sedan helt
plötsligt reste jag omkring i Amerika.
Under 15 dagar mötte jag tolv
olika
människor. De berättade för mig i
grunden densamma historien om reptiler som skiftade form och allt det
där
stoffet. Jag kom tillbaka till England
och där var en kvinna nere på gatan i min stad som ville träffa mig för
att
berätta om en man som hette Ted Heath, premiärminister i England från
1977
till…
BR: Åh, verkligen, Ted Heath. Jaja.
JM: Åh, ja.
DI: Satanist.
Jag menar, jag hade en otrolig upplevelse med
honom och hans svarta ögon, jag berättade för dig om honom.
BR: Hmm.
DI: Så hon berättar för mig
att hon
var gift som en tankekontrollerad kvinna.
Sophia-Ann från Skottland, hon växte upp inom den skotska Scottish Rite of Freemasonry i
Skottland. Och hennes man var föreståndare för en plats som kallades
Burnham
Beeches. Burnham Beeches är ett område
för poliser, ett skogsområde nära västra London i närheten av Slough,
omkring
25 minuters biltur från Chequers, vilket är premiärministerns lanthem,
som Camp
David. Det ägs av City of
London, finansdistriktet, eller hur. För
när du går in i det finns logon av City of London
överallt, vilket är två flygande reptiler som håller
Tempelriddarnas sköld.
BR: (skrattar).
JM: Ja.
DI: Hursomhelst så berättade
hon den
här historien för mig. Hon sa att hon
var praktiskt taget en fånge, men hon sa att hennes man var en satanist
och att
föreståndaren för Burnham Beeches alltid är en satanist – de har ett
hus i det
området, mitt i skogen. Och han är en
satanist på grund av sitt jobb som är att sätta upp ritualerna på
natten och
vissa ritualer på dagarna. Och efter
mörkret,
jag gissar att du kan smyga runt, men alla vägar är stängda.
BR: Hmm
DI: Du kan inte ha en bil
därinne. Så hon sa: Jag var
ute en natt med hunden.
Detta är vid en tid mellan 1970 och 1974.
Hon sa inte något om året men det måste ha
varit då, för han var premiärminister vid den tiden, Heath. Och, sa hon, hon såg några ljus och hon
promenerade framåt och smög och tittade genom träden och buskarna.
Och hon såg en cirkel med
folk i långa
dräkter och hon kände igen att mannen som började ritualen var Ted
Heath, och när
hon tittade senare så såg hon att en av de som stod på hans sida, jag
tror att
det var på hans högra sida, var en man som hette Anthony Barber, som
var kansler
på Finansdepartementet vid den tidpunkten.
BR: Thony Barber. Ja.
DI: Thony Barber, ja…
DI: … som gjorde förödande
saker för
den brittiska ekonomin. Hursomhelst, de
är inne i den här cirkeln och hon sa att de gjorde sådana där ramsor
och
ritualer och hon berättade för mig hela den här historien.
Och sedan – för jag kände till Ted Heath från
andra källor då, så hon överraskade mig inte det minsta – så då, för
jag hade
just kommit tillbaka från Amerika, drack vi en kopp te och jag sa:
Okej, jag
lämnar dig nu, och jag satte just ner min kopp te och hon satt där
borta.
Och jag sa just till henne: Du vet, jag har några mycket underliga
upplevelser just nu. Jag fortsätter att möta människor som säger att de
har
sett människor som förvandlas till reptiler. Och jag vände mig
bort, och
allt jag kunde höra var (gör ett ljud som en stor gäspning) och jag
vände mig
tillbaka och hon säger: Oh min Gud, jag
trodde det bara var jag. Så säger
hon: Jag hade inte tänkt berätta om den
här biten för dig. Hon sa: Jag
trodde, du vet, att det var tokigt nog
vad jag redan har berättat för dig.
Och hon gick på och berättade
för
mig att medan hon tittade på den här ritualen, helt plötsligt
transformeras
Heath till en reptilfigur, växer omkring 60 cm, och hon sa: När
han väl gjort det… så säger hon: Vet
du vad
som skakade om mig mest? Ingen annan i cirkeln var det minsta förfärad
eller
överraskad eller reagerade på det.
Och hon sa: Så
snart han var i det här tillståndet, som en reptil, började han tala
– och hon sa – som en gammal transatlantisk telefonlinje, där ni
vet var de
där uppehållen och saker som det.
JM: Åh, ja.
DI: Och hon sa att efter det,
när
hon promenerade, hon sa särskilt i skymningen, precis när det började bli mörkt…
JM: Mm-hm.
DI: … det där
skymningsmörkret, sa
hon att hon såg folk, alltid i långa dräkter med huvudet täckt. Och ansiktena var reptilartade.
Och jag gick omkring där och det är en
förskräcklig plats. Den är en
förskräcklig plats, Burnham Beeches.
BR: Hmm.
DI: Men det är vad dessa
människor
är. Folk säger: Du ser
satanister överallt. Nej, nej, jag ser satanister i de övre
skikten av samhället överallt, det är vad jag säger.
JM: (skrattar). Ja.
DI: Det är en skillnad där.
JM: Ja.
DI: Proportionen av det till den allmänna befolkningen är massiv.
BR: Hmm.
DI: Naturligtvis är den det. Så detta… vart du än går i världen, ni vet, Credo Mutwa talar om Chitauri. De är sju, åtta foot (210-240 m) långa.
JM: Mm-hm.
DI: Det är konstaterat.
BR: Vanligt tema.
DI: Ja. Och…
JM: Och där är den här andra historien, om Nancy.
BR: David kanske inte har hört den. Du borde berätta Nancys historia.
DI: Vilken är det?
BR: Denna är en som vi redan har spelat in men det är en fantastisk historia, fantastisk historia.
JM: Jag har en ung, kvinnlig vän som är absolut… det finns inte några ord att beskriva det. Denna unga dam är en kär vän till mig. Hon är så väl informerad när det gäller reptiler, för hennes far… Hon visade mig alla familjebilderna och allting, och hennes far var en officer i Luftvapnet och han var chef för Project Retrievables, så vid varje tillfälle när en UFO-aktivitet på Jorden, varsomhelst, inträffade…
DI: Riktigt.
JM: … hade han ansvaret för att göra undersökningen. Och hon sa: Så vi flyttade från bas till bas, levde aldrig på samma plats särskilt länge. Och hon sa… men varje gång hade de alltid en telefon, men när den telefonen ringde, jag menade att han, fadern, hade tio minuter från när telefonen ringde att klä sig, med sin portfölj, och färdig att gå, och militären körde upp framför huset, knackade på dörren, och hon sa att inga ord någonsin blev sagda. Ingenting.
Bara en knackning på dörren, han går ut och går in i bilen, de kör iväg och att när de kör iväg så blir en militär posterad – fyra stycken, en vid varje hörn på huset – tills han kommer tillbaka. Och om det är en vecka eller en månad spelar ingen roll, de är där för att vakta huset medan han är borta, även på basen. Hon sa att hon aldrig tilläts att stanna hemma, inte ens på basen. Hon var aldrig tillåten att stanna hemma för sig själv. Fadern skulle aldrig tillåta det.
En kväll skulle hennes föräldrar gå till grannen på ett party, för att besöka några av sina vänner från basen, och hon frågade sin mamma om hon kunde få stanna hemma för de skulle inte gå så långt, men hennes pappa sa: absolut inte! Jaa, hennes mor fick slutligen hennes far att tillåta det, så han gick med på det. Och så gick de till grannhuset och hon sa att för första gången i sitt liv är hon äntligen i huset för sig själv.
Hon sa att hon satt i sovrummet och kammade håret, hade en liten spegel, och bakom henne var en klädkammare. Och hon sa att medan hon höll på och kammade sitt hår så gick dörren upp och en reptil steg ut, men han måste böja sig neråt för att komma ut under överstycket.
DI: Tur för henne.
JM: Och han stod där – yeah! – och stod nästan uppe vid taket, sju och en halv eller åtta foots takhöjd. Och hon sa att han tittade på henne, och hon tittade på honom i spegeln och hon sa till mig: Jag har aldrig varit vettskrämd i hela mitt liv förut som för den här reptilen. Och hon såg på honom och han såg på henne. Och sedan sa hon: Han började röra sig, men inte med fötterna, han började flyta…
DI: Mm-hm.
JM: … mot henne. Och hon sa: Jag fick intrycket att den liksom kom upp på en fluga. Hon sa: Jag visste att han kom närmare, och hon sa att hon hoppade upp, snubblade, sprang ner för hallen, sprang in i badrummet, stängde dörren, öppnade fönstret och började skrika. Ja, alla i grannskapet hörde henne.
Och hon sa, och den här saken, hon kunde känna den komma nerför hallen för den var mycket tung, och den gick nerför hallen bakom henne och började grymta som ett djur, och krafsade på badrumsdörren. Och hon sa att när hennes far och de andra grannarna kom springande så hörde den här saken dem och gick tillbaka ner.
Hon sa: den bara gick
tillbaka nerför hallen och gick tillbaka till sovrummet. Och hon sa att när hennes far kom in fick de
ut henne och där var jättestora klösmärken på badrumsdörren. Och hennes
far sa:
Detta är varför jag inte vill att hon
stannar hemma för sig själv. Detta är
orsaken.
Och sedan sa han till dem – allihop, han sa
till familjen –
han sa: Vi har varnats för dessa reptiler,
att de är trötta på oss som sticker näsan i deras affärer, så de sa
till mig:
Kom bara ihåg att om du kommer ut och lägger din näsa i våra affärer så
kommer
vi att sända någon in i ditt hem. Och han sa: Detta
orsaken till att vi alltid har militärer som vaktar huset, även
på basen, för dessa saker är interdimensionella.
DI: Ja, exakt så.
BR: Ja.
DI: Precis, precis.
JM: De kan poppa in närhelst de vill.
DI: Precis.
BR: Inte för att vakter vid hörnen gör någon skillnad om saken plötsligt materialiserar sig i klädkammaren, ni vet. (skrattar).
JM: Han har en
poäng
där (skrattar).
DI: Det är sättet som de tänker på, dock, är det inte?
JM: Ja.
DI: Det är det sättet de tänker på. Jag
skall ha en del skjutvapen. Det kommer att skrämma honom.
JM: (skrattar) inte ett dugg.
BR: Men, det får en att undra hur ofta dessa saker händer och vi aldrig får höra om det.
DI: Åh, absolut. Massor och massor av gånger. Ni vet, jag har mött en välklädd affärskvinna i Vancouver som fortfarande skakade när hon berättade för mig historien som inträffade några år tidigare. Hon mötte den här mannen. Hon sa att han hade en mörk sida men hans andra sida var all right.
Hon sa och… hon tog med honom in i huset och de gick in till sovrummet för att ha sex, och The Biggest Secret, den första bok jag någonsin skrivit, tar upp detta – 1998 eller så, 97 eller så – fanns på en hylla ovanför sängen, stod där för sig själv. Och han blev vettskrämd, sa hon, och, ni vet, frågade henne om läsning av stoff som det.
Och hon sa: Så mycket
för det, jag måste köpa din bok två gånger för jag slängde ut den
förbaskade
boken efter min upplevelse. Och sedan,
tror jag nu, att jag vill läsa den igen.
Så de började ha sex, sa hon, och han ligger
över henne och
börjar bli riktigt, riktigt rå och hon började bli rädd.
Och hon sa: Jag har min hand på hans rygg,
längst ner på ryggen och plötsligt drogs
min han bort av någonting. Och hon
sa: Jag tittade över min axel och där
spretade en jäkla svans.
JM: Mm-hm.
DI: Svansen hade knuffat bort hennes hand. Hon skrek och kastade av honom från bädden. Och han stod där, sa hon, bara under bråkdelen av en sekund, två sekunder kanske, i full reptilform, och sedan bara ändrade form tillbaka till mänsklig och lämnade huset så snabbt han kunde. Jag har hört dessa historier så ofta, ni vet. En del människor tror att jag har suttit i ett mörkt rum och tänkt: Yeah, jag vet vad som pågår, det är en reptil.
JM: (skrattar).
DI: Det är bara människor du möter,
eller
hur?
BR: Mm-hm.
DI: Om de berättar sina erfarenheter för dig och du sedan lägger ihop meningarna så får du bilden. Det är svåra undersökningar. Det är inte…
BR: Är det tydligt…?
DI: … att dra ut det ur luften eller tro på det.
JM: Det är därför jag har sagt detta, där finns för många bevis där ute. Människor som… för många historier, för många historier.
BR: Det är därför det är så värdefullt när ni kommer ut med historierna som ni känner till, för annars tror alla att det ligger helt på David, därför att det är så svårt att tala om det här stoffet utan att dra till sig löje, och ju mer människor som talar om detta…
JM: Ja.
BR: … ju mer acceptans blir det, för det kommer att vara ett fenomen och inte bara något som någon hittar på dumma historier om, ni vet.
JM: Jag har en läkarvän, och han har ett
lägenhetskomplex,
och han sa att han satte upp en av lägenheterna för uthyrning och en
ung man
kom och ville ha våningen. Så han sa: Jag intervjuade honom och han satt i
soffan och han sa: Jag hade en del
pappersarbete och jag höll på att på sätt och vis intervjua honom, och
han
sa, och jag tittade upp och nu fanns det
två stycken. Han och en annan som såg ut
precis som han.
Två av dem nu och de pratade med varandra och de var identiska. Och han sa: Jag var chockad, där var två av dem nu och de talade båda med varandra. Och sedan tittade båda på honom och han sa:
– Jag sa till den här unge mannen: Vad är detta, vad är detta?
– Och han sa: Oh, förlåt, detta är mitt andra själv.
– Och han sa: Vad talar du om, ditt andra själv?
– Och han sa: Oh, förlåt sir, fortsätt.
Så den andre bara (knäpper med fingrarna) försvann. Och han sa: Jag vet inte vad detta handlar om, men jag vill inte ha dig i min våning. Så jag tänker, du vet, det finns massor av… inte bara reptilstoff som pågår.
DI: Hm-mm, ett ögonblick här. Jag vill göra det påpekandet. Där är mängder av olika former.
BR: Hm-mm, den där var ganska bra. Hm-mm.
JM: Jag skulle vilja berätta om tiden när jag var i Hawaii med min fru. Och de två männen… någon kom in i restaurangen, jag vet inte vem det var, och jag måste springa. Talade jag om det för dig?
BR: Åh, du berättade för mig, ja. Du berättade den historien för oss och du hade den där rösten i ditt huvud som bara sa spring, spring, spring, och det var vad du gjorde.
JM: Du har problem, ditt liv är i fara. Spring kvickt. Ditt liv är I fara. Spring kvickt. Och det var ofrivilligt. Jag tänkte inte på att springa. De motiverade hjärnan att göra det. Jag gick bara upp och sprang.
BR: Det är riktigt.
JM: Och jag tänkte inte ens
på att
göra det.
BR: Ja.
JM: Och jag sprang hela vägen
tvärsöver gatan, sprang runt Hilton Hotell, Hilton Village, och ut till
oceansidan och sedan sa rösten: Du är
okej nu, du är okej.
BR: Hm-mm.
JM: Och jag satt där och jag
var…
jag kunde inte fatta vad jag just hade gjort.
Och det hände mig två gånger. Det
hände
i Los Angeles, efter det, ytterligare en gång.
BR: Och naturligtvis, på
grund av
att du undkom faran, så vet du inte vad faran var.
JM: Uh-uh.
BR: (skrattar). Du ville inte
stanna
för att se vad det var meningen att du skulle undvika.
JM: Därför att jag inte
skulle
stanna för att få veta det.
BR: Vilken tokig historia.
Yeah.
JM: Men… nu när jag ser
tillbaka på
det så låter det ju vettigt att, som jag fått veta så många gånger, Du har hämtats hit, då kanske det finns
en utomjording närvarande här som är min naturliga fiende…
BR: Hm-mm.
JM: … och jag vet inte ens om
det.
BR: Säkert.
JM: Men någon som är med mig,
här,
vet det…
BR: Ja.
JM: … och när de kommer för
nära
mig, kommer i närheten av mig, så är jag inte på något sätt förberedd
på att
bli konfronterad med den sortens mörk kraft.
Så de tar bara bort mig kvickt.
BR: Det är den enklaste
lösningen,
ja, riktigt.
JM: Det är som att ha en
FBI-man
bland mobben och mobben kommer på vem han är.
BR: Hm-mm.
JM: FBI måste gå in och få ut
honom
kvickt, annars är han en död man.
BR: Ja.
JM: Varje man han ser i
vitögat där,
han är… hans liv är i fara. Så… det är
som, måste få ut dig kvickt. Så jag sprang.
BR: Hm-mm.
JM: Jag har fått en stor bild
i färg
av Bush senior, vinkande åt någon, och de zoomade in på honom när han
vinkade,
och han har fått nät.
BR: (skrattar). Nät?
JM: Ja.
BR: Handflator med nät?
JM: Ja.
BR: Jag har aldrig hört den
förut.
Klicka
här för MP3 ljudfilen
|
Bill Ryanbill@projectavalon.net |
