Project Avalon - Jordan Maxwell

Jordan Maxwell (JM): År 1990 talade jag på en UFO-konferens i Palm Springs, Kalifornien. Jag talade alltså på en konferens där och den mannen som jag lade märke till var klädd som en typisk hippie. Han hade på sig den psykedeliska skjortan och läderremmen. Han hade långt hår, hela vägen ner på ryggen, blond, och han talade mycket mjukt och han presenterade sig själv som just en hippie. Men jag visste instinktivt att han inte var det på grund av hans manér som talade om både kultur och pengar. Hela hans uppträdande sa mig: han är inte den han försöker porträttera sig själv som.

Och så kom han över till mig och sa: ”Jordan, jag skulle vilja invitera dig, ta dig med till en middag tvärsöver gatan för jag vill tala med dig.”

Och jag tänkte, detta var intressant, vem nu den här mannen är. Han såg ut att vara omkring kanske 30, 35 år och han sa: ”Jag vill tala med dig, jag har något att berätta för dig. Så skulle du vilja gå till en middag med mig?” Jag sa: ”Visst”.

Vi går tvärsöver gatan, detta var alltså i Palm Springs under sommartid. Det var en varm kväll och vi gick till en mexikansk restaurang och satt utanför. Det var en vacker kväll. Och han sa: ”Jag har något jag vill säga dig. Det kommer inte att hända just nu. Det kommer att inträffa senare i ditt liv, så du behöver inte oroa dig för det nu. Men en dag kommer två män att komma till dig och de kommer att be dig att följa med dem till en mycket viktig stad på östkusten. De kommer inte att hota dig. Det blir inga hot men de ber dig att komma med dem och de kommer att ta dig med till en mycket viktig plats på östkusten, där mycket mäktiga människor finns.

Orsaken till att de tar kontakt med dig är att de har ett affärsförslag som de vill komma överens med dig om. De har ett affärsförslag och de vill tala med dig om det.”

Och han sa: ”Du kan gå med på att följa dem för de vill dig inget ont.” Och han fortsatte: ”De är bara affärsmän, men när ni går dit, byggnaden som ni går in i har… jag kan inte komma ihåg om han sa 12 eller 13, jag tror han sa 13 steg. Kanske det var 12. Hursomhelst, han sa: ”Men där kommer att vara vackra marmorsteg, det är 12 av dem. När du går uppför dessa marmorsteg så kommer du ihåg att jag sa till dig att detta skulle hända. Och de två männen tar dig till ett möte med en mycket viktig man.”

Och han sa: ”Förslaget kommer helt enkelt att vara så här, att om du kan göra ditt jobb och utesluta vissa saker, gör vad du vill, tala om vadsomhelst du vill, religion, filosofier och allt det där, gör vad du vill här, men uteslut dessa ämnen. Glöm dem. Tala inte ens om dem. Sedan, om du kan gå med på det, då kommer de… han sa till mig “De kommer att göra dig till deras ”gullgosse”. Du kommer att hamna på tidskriftsomslag, du kommer att finnas i tidningarna, de kommer att lansera dig i filmer och du kommer att leva mycket gott. Och de kommer att skydda dig och lansera dig och du kommer att ha ett mycket gott liv. ”

Och jag sa; ”Anta att jag bestämmer mig för att jag inte vill ha något affärsavtal?”

Han sa: ”De kommer inte att hota dig, det är bara ett affärsavtal. Och vad de säger till dig, vad den här mannen säger till dig: Ja, om du inte kan gå med på detta, då måste vi anse att du är vår fiende och vi måste agera därefter.”

Och han sa då, och de gjorde detta till en mycket stor sak, han sa: ”De kommer att tala om för dig att du inte behöver fatta ditt beslut nu. Du säger till dem hur lång tid du vill ha innan du ger dem ditt beslut. Om det är sex dagar, sex veckor, sex månader, det spelar ingen roll för dem. De bryr sig inte om det. Du talar om för dem hur lång tid du vill ha för att tänka igenom det och vad du nu säger till dem så accepterar de det. Men när dagen kommer som du bestämt dig, då måste du ge dem ett svar. Är du med oss eller emot oss?”

Och han sa: ”Den dagen måste du ge dem ett svar, för de är mycket seriösa. De kan vara med dig eller de kan bryta ner dig.”

Och han sa: ”Därför att det kommer att inträffa. Det kommer att hända. Inte på länge än men en dag kommer det att hända, så jag tror att det är bäst att du börjar tänka på det här för det kommer att bli allvarligt. Du kommer att stå inför några mycket mäktiga människor och de spelar inte något spel. Så det är bäst att du börjar tänka på det.”

Han sa: ”Oh, nej, jag kan inte göra det. Det är upp till dig själv. Det är ditt beslut.” Och han sa: ”Allt jag vill säga till dig är att vad än ditt beslut blir så kommer det att påverka dig den dagen då du dör. Det kan jag säga dig. Om du tar fel beslut kommer du när du dör att få betala för det på den andra sidan. De kommer att vänta på dig.”

Så innebörden i detta var, vad jag förstod, om du vill leva gott nu så gå med flödet. Men när du dör då har du ett andligt pris som du måste betala, för du sålde ut någonting. Han sa inte detta, men det är vad jag uppfattade. Att vem nu dina andliga kompanjoner är i universum så sände de dig hit men inte för att sälja ut något.

Och så sa han: ”Så, bara tänk på det. De kommer att komma en dag. Det var allt.”

Och så brukade han visa sig då och då, han kom på mina föredrag och jag såg honom. Han kallade sig själv för Cosmos. Jag frågade honom: ”Vilket är ditt verkliga namn?” Han svarade: ”Inte viktigt, bara kalla mig Cosmos.”

Han var alltid mycket, mycket vänlig, mycket artig, mycket generös mot mig. Och han brukade poppa upp hela tiden, varje gång jag talade i San Fransisco dök han upp.

Och en dag, bara några få år sedan, var jag i San Fransisco och gav en föreläsning, och en kvinna köpte en tape eller en bok från mig vid bordet. Och boken föll på golvet. Jag kunde inte gå runt bordet och ta upp den för henne, men Cosmos stod bredvid henne och han böjde sig ner för att plocka upp den för henne. Och när han gjorde det föll en medaljong ut från hans hippieskjorta och i det ögonblicket när jag såg det, då visste jag vad det var.

Det var en glänsande designad dubbelhövdad örn, frimurarnas dubbelhövdade örn, med en triangel av en röd, antagligen en rubin. Den var ungefär i storleken av omkring 5 cm. Den hade en triangelformad rubin med 33 inristad på den, skuret på rubinen och den satt på toppen av frimurarnas dubbelhövdade örn.

Och när jag såg detta sträckte jag mig fram och grabbade tag i den för första gången, för den satt på en lång kedja, och jag sa: ”Trettiotredje nivåns frimurare?” Och han sa: ”Nej, Rådet av 33”. Vilket betyder att han inte bara är en 33 graders frimurare, han är också i Rådet av 33. Och i Washington DC finns 33 män som styr världens frimurare. Och… det kallas Rådet av 33 och han är med i det.

Och jag sa till honom: ”Cosmos, var du en 33 graders när du talade med mig för några år sedan i Palm Springs?”

Och han sa till mig: ”Jordan, du reser runt i världen och talar om politiska ledare, talar om drottningen av England, du talar illa om påven, du talar illa om folk, du vet, du hoppar på alla och gör vad det är du gör. Har någon någonsin skadat dig?”

”Har någon försökt att arrestera dig, eller att skrämma dig, eller gjort någonting mot dig?”

Han sa: ”Ingen har skadat dig på grund av oss. Vi skyddar dig. Vi följer dig överallt vart du går. Vi vet vad du håller på med och vi skyddar dig. Rådet av 33 skyddar dig.”

Och han sa: ”Det behöver du inte. Allt du behöver veta är att vi skyddar dig. Vi vet exakt vem du är och vad du håller på med och vart du går. Och ingen kommer att skada dig. Detta är det uppdrag vi har fått – att skydda dig.”

Och jag tänkte: Wow. Och sedan Dr Sheyers (skrattar)… det är mitt frimurarpapper senare. Det har inte hänt, det han sa har inte hänt, ännu. Så jag skulle inte bli ett dugg överraskad om det gör det, kanske i framtiden, om saker och ting verkligen börjar bli stora, du vet, och fler människor hör det och det blir stort, någonstans utefter linjen…

För jag hade en FBI-agent någon gång på 90-talet som ringde mig från San Diego. Jag var i Los Angeles och den här mannen ringde från San Diego och han gav mig sitt namn. Specialagent Någon från San Diego. Och jag sa: ”Ett ögonblick, jag ringer dig tillbaka.” Och jag la på luren. Så jag ringde upp Informationen i San Diego och fick FBIs telefonnummer. Jag ringde det numret och frågade efter honom och han kom till telefonen. Så nu vet jag, han är FBI.

Och han sa: ”Jag ringde upp dig för ett personligt samtal, det är inte affärer. Jag vill bara att du skall veta att folket som arbetar inom FBI, arbetarklassfolk, vi vet vem du är och vad du håller på med. Och vi gillar det du gör. Vi har inga problem med vad du gör. Många av de som finns inom FBI tycker om det du säger. Och just nu, jag vill bara låta dig få veta att din regering inte ser dig som ett hot. De struntar i vad du säger om påven och religion. De bryr sig inte om det. Och de ser dig egentligen inte som ett hot, för du talar inte om vapen och att störta regeringen. Så de ser dig inte som ett hot alls. ”

”Men”, sa han, ”orsaken till att de inte ser dig som ett hot beror på att de vet att folk hör dig, men ingen lyssnar. Men när människor börjar lyssna på dig, då måste vi ta en titt på dig igen, för då kan du bli politiskt farlig. Så, så länge som vi ser att människor bara hör dig, som de hör alla andra, då är det okej. Men om vi ser att folk börjar lyssna på dig, då måste vi ta en titt på dig igen”.

”Men”, sa han, ”just nu vill jag berätta en sak för dig: vi inom FBI och din regering ser dig inte som ett hot. Men om du någonsin kommer att allvarligt hamna i svårigheter, låt mig tala om för dig vem din fiende kommer att vara. Det kommer att bli kyrkan. Det är mest sannolikt att det blir den katolska kyrkan. Men det kommer att vara kyrkan. Den kristna kyrkan kommer att vara din fiende, därför att den kristna kyrkan är det största, organiserade, kriminella syndikatet i världen och vi vet om det. Människorna som verkligen styr kristenheten, både den protestantiska och den katolska, bakom scenen, är världens bästa brottslingar, och vi vet detta. ”

”Så”, säger han, ”när du bråkar med kyrkan, då bråkar du med den undre världens kriminella syndikat. Pengar, politik, sex, droger, alltihop, de styr över det och vet om det. Så din regering ser dig inte som ett hot men om du fortsätter att stöka med kyrkan och påven, då kommer de att se dig som ett hot.”

Jag har en ung vän som hade en dubbelträff med en annan man och han ringde mig efteråt, några dagar senare. Han sa: ”Yeah, jag gick ut för några kvällar sedan med min flickvän och vi hade en dubbelträff med ett annat par.” Och han sa att den här andre mannen var en Mossadagent. Och han sa: ”Så vid middagen frågade jag honom om han visste någonting om dig. och han sa: Ja, Israel vet allting om Jordan Maxwell. Vi är plågsamt medvetna om honom. Hursomhelst så är det ingenting vi kan göra för han föreslår inte att ta till vapen eller något sådant, inget sådant. Han talar bara, så det är inte mycket man kan göra åt det.

Men Israel känner att han skulle kunna bli ett mycket allvarligt hot mot Israel om han underminerar vår religion. Om han underminerar den judiska religionen så kommer det att påverka Israel politiskt, och Mellanöstern. Och det skulle bli mycket farligt, så vi håller ögonen på honom, men det är inte mycket vi kan göra just nu, för han föreslår inte att störta regeringen eller någonting sådant, så…”.

JM: Jag talade på en konferens i Pasadena i mitten på 90-talet och där var ungefär 600 personer i publiken, det var en mycket stor konferens på ett stort hotell. Och jag var öppningstalare på lördag morgon och jag talade i två timmar.

Ungefär en vecka innan konferensen hade Norio Hayakawa, som du Bill antagligen känner, Norio Hayakawa och Gary Schultz satt igång den. Namnet på den var Need to Know seminar. Och Norio Hayakawa och Gary Schultz sätter igång de bästa showerna, jag menar, den var sensationell. Det var verkligen en intressant händelse. De hade fantastiska talare och det var en fantastisk händelse.

Men Norio och Gary ringde mig omkring en vecka innan konferensen och sa: ”Vi skall gå över till hotellet nu och bara se oss omkring. Vill du komma med oss?” Och jag sa: ”Yeah, visst”. Så vi gick över till hotellet.

Norio säger till mig: ”Jaa, vad för sorts presentation skall du göra och vad behöver du? Behöver du en svart tavla eller en diabildprojektor, eller vad?”

Och jag sa: ”Nej, jag skall inte göra någonting sådant. Bara ge mig ett bord, ett långt bord så att jag kan lägga ut alla papper på det. Jag vill vara som en lärare, bara stolen och bordet på scenen och jag vill bara tala till publiken.”

Så Norio sa: ”Ja, jag skall säga vad vi skall göra, vi sätter upp en videokamera bakom dig. sätter en man på en barstol bakom dig och precis här (pekar bakåt över sin vänstra skuldra) så när du plockar upp ett dokument kan de zooma in på det och alla kan se det i salen.”

För det kommer att vara en sluten cirkel med television. Så det blev bra. Jag talade i två timmar den morgonen, hade en fantastisk stund och det fungerade perfekt. Och så mannen som satt precis bakom mig med kameran precis här.

Och efteråt, mot sluten av kvällen, när vi gjorde oss färdiga att lämna sa kameramannen: ”Jordan, min fru och jag vill gärna att du kommer över och äter middag med oss i kväll. Vi bor precis här i Pasadena.” Och jag sa: ”Visst”.

Och så, han och jag sitter i rummet åt gatan och hans fru är i köket och fixar middag, och vi sitter bara där och pratar om saker och ting och efter en liten stund kommer hon ut från köket och säger till honom: ”Har du berättat för honom ännu?” Och han sa: ”Nej, jag har inte sagt något ännu. Jag skulle ju inte säga något förrän efter middagen:”

Och han sa: ”Jaa, jag kan ju lika gärna berätta nu. Jag har berättat den här historien till så många människor och min fru har hört den så många gånger, men nu berättar jag den för dig.”

Han sa: ”När jag var sådär 15 år gammal, jag var borta på östkusten, och liftade norrut för att hälsa på min kusin under sommarsemestern. Och jag var ute på vägen med tummen upp och så kom en gammal man i en pickup, och han var mycket gammal, och pickupen var lika gammal som han och den luktade förskräckligt för han hade rökt cigaretter, cigarrer, pipor, vadsomhelst som brann hade han rökt.”

Och han sa att det var en gammal man, en smutsig pickup och den luktade förskräckligt. Och han sa: ”Men i det ögonblick jag kom in i bilen började den gamle mannen att tala om varenda sak som hade hänt i mitt liv. Han visste allt om mitt liv, min mammas liv, min pappas. Han visste, och där var ingenting om mitt liv och min familj som han inte visste något om, och han hade rätt, exakt rätt. Han berättade om min flickvän, om min fars affär, om min mor och vem hon var innan hon gifte sig. Där fanns ingenting han inte kände till. Jag var helt förbluffad av att lyssna på den där gamle mannen.”

Och han sa: ”Och när han släppte av mig sa han: Allting jag har berättat för dig var för att få din uppmärksamhet och att underhålla dig. Nu skall jag tala om något viktigt. Efter att du fyllt 50 är kommer du att vara på västkusten i det här landet, efter 50, och en morgon kommer du att vara på en scen med en man som sitter vid ett bord med en bunt papper och han kommer att tala till en mycket stor publik. Och du kommer att sitta bakom honom med en kamera, men den kameran existerar inte nu, men den gör det då.

Du kommer att ha en speciell sorts kamera och den kameran gör att han kan… du kommer att ha kameran på hans axel och när han tar upp papperet gör det så att folk i publiken kan se vad han talar om. Men den sortens kamera finns inte nu, men den gör det då.

Och när du sitter på scenen med den mannen som sitter vid bordet och talar till publiken, då skall du berätta för honom att jag satte honom där. Berätta för honom att jag sa detta till dig, att du skulle vara bakom honom med en kamera och han kommer att sitta vid ett bord med papper och att jag satte honom där, så att han skall veta att ingenting han gör är en tillfällighet. Jag satte honom där och han gör vad jag säger åt honom att göra.”

Och han säger: ”Jag har berättat för alla om den här historien under åratal men det var inte förrän den här morgonen när jag satt där på den jäkla scenen med dig och kameran och jag var så upptagen med att sätta upp allting att jag inte tänkte på det förrän du började tala – då slog det mig.”

Och han sa: ”Jag tittade i publiken på min fru, och hon nickade med huvudet, Yup, detta är han”. Han fortsatte: ”Jag var chockad, jag hade just fyllt 50 år! Jag sitter på scenen med en kamera bakom dig. Och han sa att du skulle sitta vid ett bord med papper på bordet och tala till publiken.”

Sedan sa han: ”Så jag måste berätta för dig att jag fick höra för 25 år sedan, eller vad det nu var, att jag skulle sitta med dig den här morgonen och att du skulle sitta vid det bordet och göra vad du gjorde. Och han sa till mig att berätta för dig att det inte var din idé. Så du kan tro att det var din idé, men ha sa till mig för länge sedan vad du skulle göra den här morgonen”.

Så jag var synligt skakad, känslomässigt skakad, och tårar kom i mina ögon. Jag reste mig upp och lämnade dem. Jag gick ut och han var kvar uppe i andra våningen. Jag minns att jag gick ner den kvällen och tog en lång promenad. Och han kom ut och promenerade med mig. Och där var tårar i mina ögon för jag var rädd. Det var skrämmande för mig.

Han sa: ”Jag förstår det inte heller. Jag berättar bara för dig vad den gamle mannen sa. Jag vet inte hur man skall förklara det heller. Men han berättade för mig att du skulle göra det du gjorde och jag skulle sitta bakom dig med en kamera. Och när det inträffade sa han åt mig att berätta för dig att det inte var din idé. Han satte dig där den här morgonen.”

BR: Och jag gissar bara här, men kanske de bara tog den formen för avsikten att lämna ett meddelande. Och i båda fallen verkade det meddelandet vara något som indikerade att de vet exakt vad skulle göra vid en speciell tid eller fas i ditt liv under åren som kom, vilket allt var en del av någon sort orkestrerad plan. Och det verkar ju vara en välvilligt orkestrerad plan…

JM: Ja, ja. Yeah, för jag känner mig inte ångestfull och jag känner mig inte skrämd, men min magkänsla är, och jag känner detta helt säkert, att där är en mycket mäktig, osynlig, god kraft av skydd som har översynen och den ultimata makten, och som ser på hela det här kaoset etc som pågår på Jorden, men den är ovanför det. Och den kan ta befälet och vid varje ögonblick gå in och blanda sig i mänsklighetens angelägenheter.

Så det är som om, precis som en far som tittar på sina barns spel. Ja, barnen gör saker och ting fel och det här barnet gör något fel också, och de gör alla dåliga saker, men han tittar på. Och när han beslutar sig för att gå in, då går han in. Och alla kommer att veta det.

Men just nu låter han dig vara och du spelar dina spel och gör vad det nu är du gör. Men jag håller ögonen på dig, jag vet vad du håller på med. Och så, jag får samma…

BR: Min tolkning skulle bli lite annorlunda och jag bara sticker in detta här, bara som ett intressant förslag. Det är mer som en referens eller en domare i ett bollspel som håller saker och ting just så att huvuddeltagarna har en god chans i spelet utan att vara övermannade på ett sådant sätt att…

JM: Jag gillar det, yeah, jag gillar det. Jag tror att du har rätt. Det låter på sätt och vis rätt. Att försäkra sig om att sakerna är i balans.

BR: Därför att, jag tror inte att resultatet är säkert, eller fixat, alls, men jag tycker om att tänka, som du vet, vi har talat om detta privat…

BR: … att du och jag, och tiotusentals av andra är här, och vi skulle inte ha dykt upp här i den här livstiden om detta spel var fixat och alltihop skulle vara förutbestämt att bli ett sorgligt slut. Jag tror inte det alls, jag tror att vi är inne med en chans i det här spelet, jag tror att det är därför vi är här, för det är roligt. Och vartenda nu och då, vilken inblandning där är, är något som håller spelet balanserat på ett sådant sätt att vi får en chans att öva vårt eget ansvar för ett bra resultat om vi är smarta nog. Och det är min personliga åsikt om detta. Vilket är ditt ansvar?

JM: Och du och jag har diskuterat detta både framåt och bakåt, men i stort sett håller jag med dig. Yeah, jag tror att du har rätt. Att där är någon högre makt… Ja, jag vet att där är en högre makt, jag vet att der är en högre matris av makt, som jag känner. Och jag vet att den skyddar mig och andra. Och jag vet att den har sin egen agenda. Dessa saker vet jag redan helt säkert.

BR: Berätta historien – det är en lång historia men den är en absolut underbar, skakande berättelse – om upplevelsen som du hade med…

BR: … Ivy, ute i Nevadaöknen, nära Area 51, Rachel, Nevada, den lilla A’Le’Inn i öknen.

JM: Jag hade en vän, en mexikansk vän som arbetade på General Motors. Han var en högre chef på GM i Los Angeles och han skulle gifta sig. Han levde i Palmdale som ligger omkring 50 miles norr om Los Angeles.

Så han skulle gifta sig och han ville ha mig till sin bestman på sitt bröllop. Så idén var att på lördag morgon – han skulle gifta sig den kvällen – körde jag upp för att stanna med honom medan de gjorde sig färdiga för bröllopet den kvällen.

Så jag gick ut för att stanna med min vän och… medan flickan och hennes mor och flickvänner var ute och shoppade och vad de nu gjorde. Så flickorna gick till marknaden. Och de kom tillbaka från marknaden och där var en gammal man i en gammal bil som följde efter dem. Och när de gick ut ur bilen så gick han ut ur sin bil och följde dem upp till huset. Och Carlos och jag sitter och tittar ut på den här gamle mannen och Carlos säger: Vem är detta?

Så när hon kommer in säger hon: ”Den här mannen mötte oss på marknaden och han sa: ”Jag vet att du skall gifta dig i kväll och bestmannen på ditt bröllop är i ditt hem och jag behöver tala med honom”.

Och han svarade: ”Jag vet redan vem du är. Jag vet att du skall gifta dig, men bestmannen vid ditt bröllop är i ditt hem och jag behöver tala med honom”.

Så hon sade, du vet, hon såg honom tydligen inte som ett hot: ”Ja, det är jag, så tala med mig”.

Han säger: ”Jag har fått uppdraget att berätta något för dig. Att ett och ett halvt år från nu kommer du att ha en enastående upplevelse med dina vänner från därute (Jordan pekar uppåt). De sände mig för att tala om detta för dig. Och händelsen kommer att ske långt ute i öknen”.

Och jag sa: ”Jaa, ibland går jag ut i öknen här i Kalifornien och tittar efter UFOs”.

Han svarade: ”Nej, nej, nej. Detta kommer inte att vara i Kalifornien, det kommer att bli öster härom. Och det kommer att bli långt ute i öknen. Du kommer att vara långt ute i öknen. Och de skall pricka in tiden och platsen, inte du. Men det kommer att inträffa ett år och ett halvt från nu.

Och de säger till mig att berätta för dig att du kommer att köra bilen, och att du kommer att ha en kvinna i framsätet och en man i baksätet. Och de kommer att se till att du har en kvinna i framsätet och en man i baksätet. Och orsaken till det är för att de vill att både kvinnan och mannen skall vara vittnen till vad som skall hända. Men händelsen är för dig, inte för dem, men de (Jordan pekar uppåt) vill ha två vittnen och de vill att en kvinna och en man blir vittnen. Men det är för dig. Dina vänner kommer att visa sig själva för dig. Ett år och ett halvt. Och det var det, och han lämnade oss.

Och så ett och ett halvt år senare talade jag i Mesquite i Nevada, vid en stor UFO-konferens för Bob Brown. Och detta var alltså iMesquite som ligger ca 65 miles nordöst om Las Vegas. Och jag hade tagit med mig en kvinnlig vän från Hawaii som var en pratshowvärdinna från Hawaii, Ivy West. Och så min förläggarevän som bodde i San Diego, där jag också bodde vid den tiden, min förläggarevän Paul Tice… Så Paul satt i baksätet och Ivy satt i framsätet och jag körde.

Vi kom tillbaka från Mesquite på söndag morgon, tidigt, och just som vi kom in i Las Vegas sa jag, utifrån ingenting, sa jag: ”Har någon av er någonsin varit i Area 51?”

Jaa, jag hade fått en invitation att gå till Little A’Le’Inn från Joe och Pat Travis, som äger det, för de brukade höra mig på min show. Jag brukade göra en radioshow, en sen nattpratshow i Las Vegas och de brukade lyssna på den. Så de brukade ringa mig och säga: ”Kom upp hit som vår gäst, kom hit på besök”. Och det gjorde jag aldrig.

Men vi beslöt oss för att gå dit. Så jag ringde dem och de sa: ”Yeah, kom hit!”

Så på vägen upp dit, det är 135 miles norr om Las Vegas i Nevadas öken. Det är en liten Mickey Mouse-plats, och jag menar verkligen liten. Ett litet etablissemang där ute i mitten av igenstans, och det är egentligen bara en stor bar, restaurangbar, och sedan är där omkring sex eller åtta mobila hem som hyrs ut som liknande rum, som ett motell, men de är små mobila hem och de hyr ut dem som ett motell. Och sedan är där en Mamma-och-Pappa-livsmedels-butik och en liten servicestation och det är det. Det kallas Rachel, Nevada.

Och naturligtvis, omkring en och en halv kilometer finns då berget och på andra sidan berget ligger militärbasen, Nellis Air Force testanläggning. Och mycket hemligt stoff pågår där ute. Så i alla fall så kör vi upp och jag berättade för Ivy och Paul om profetian. Jag sa: ”Här är det nu exakt ett och ett halvt år senare och han sa att jag skulle köra med en kvinna i framsätet och en man i baksätet. Bli inte överraskade om någonting händer oss. Jag vet inte.” Så jag är glad att jag berättade för dem innan det hände.

Så vi gick upp där och den kvällen satt vi runt baren och pratade och så, när de gjorde sig klara för att stänga, frågade jag Joe och Pat, ägarna, ”Vart går vi för att se UFOs?” För det är en mycket berömd plats där, Area 51, för UFOs.

Joe sa, Joe med sin härliga humor, han sa: ”Du behöver inte gå någonstans. De såg dig. Bara sitt ner i bilen, de kommer att hitta dig om de vill det.”

Och Pat sa: ”Ja, om du vill gå dit där alla turister går så kör tillbaka ut på motorvägen.” Och detta är en motorväg ut i mitten av ingenstans, denna lilla Mickey Mouse-plats därute. Så hon sa: ”Gå tillbaka ut på motorvägen och kör tillbaka mot Vegas exakt 19 miles. Sätt på din räknare och kör exakt 19 miles. Därför att vid markeringen 19 miles kommer du att se en stor brevlåda och en stor parkeringsplats och en väg. Parkera vid brevlådan. Och en av flygvägarna är över berget just där, så allting som kommer in eller går ut går över ditt huvud. Så om du skall kunna se någonting så är det mest sannolikt att det är där det blir. Så, kör tillbaka till brevlådan.”

Så vi gick in i bilen, jag kör, en kvinna sitter i framsätet och en man i baksätet. Och jag kör ut på motorvägen och istället för att köra åt höger, som hon just sagt, för att köra söderut, så vände jag norrut, jag vände åt vänster och gick norrut. Ivy uppfattade inte det och Paul uppfattade det inte heller. Vi bara pratade och insåg inte att vi körde fel väg.

Så vi saktade ner… nu är det omkring 11.30–12 på kvällen när vi lämnade restaurangen. När vi kört19 miles saktade jag ner och Ivy säger: ”Vänta ett tag, vi kör åt norr”, sa hon. ”Kör söderut!”

Så jag sa: ”Allright, varför tar vi inte bara och vänder och åker tillbaka. Vi har ett rum för natten och vi kan gå tillbaka hit i morgon kväll och göra det rätt.”

Ja, nu är det midnatt och det var totalt mulet. Där var… man kunde inte se någonting. Totalt jämnmulet. Och det var midnatt och det var 20 miles norr om Little A’Le’Inn, som ligger 135 miles bort till att börja med. Nu är det 155 miles ut i mitten av ingenstans (skrattar).

Så jag stoppade bilen och precis där var en bred lerväg som gick in till öknen. Det var en väl hållen lerväg. Och Ivy sa: ”Låt oss åka ut i öknen, låt oss köra ut dit.”

Och jag sa; ”Ivy, du är i öknen. Du kommer inte att se någonting därute som du inte ser här. Och i kväll kommer du inte att se någonting i varje fall, för det är totalt mulet. Jag vill inte gå ut i öknen.”

Men Ivy insisterade och Paul, du vet, hoppade in och sa: ”Låt oss gå ut i öknen en liten bit.”

Så jag körde ut i öknen, jag kör ut, jag går ut två, tre block och helt plötsligt får jag denna överväldigande känsla av att vi gjort något fel och jag var rättmätigt skrämd att vi hade gjort någonting som var fel. Så jag sa: ”Ivy, jag tänker sticka härifrån. Jag vet inte vad det är.”

Vi såg inga tecken på något som sa Stay Out, nej, ingenting som det. Jag bara kände att något var fel så jag stoppade bilen. Jag backade upp den och precis innan jag skulle köra därifrån, hoppade både Ivy och Paul på mig och sa: ”Bara stoppa bilen. Det finns inga tecken, det är inga baser eller någonting. Bara stoppa bilen och så går vi ut någon minut.”

Jag sa: ”Ivy, någonting är fel och jag känner det. Jag vill gå härifrån. Jag menar allvar.”

Så jag vred om nyckeln. Vi gick ut och när man stänger dörren och ljusen är släckta och där inte finns några stjärnor eller måne, det är totalt mulet, det är kolsvart. Inget ljus, punkt. Och du måste hålla dig vid bilen.

Jag kan höra röster men kan inte se någonting. Och det är en spöklik känsla. Jag har aldrig upplevt något sådant förut. Och i totalt mörker ser du alla ljus omedelbart.

Vi kunde inte ha varit utanför bilen mer än 30 sekunder, inte ens det, och helt plötsligt öppnade sig molnen, som en liten bit av en oval öppnade sig och man kunde se stjärnor. Ja, på ett ögonblick öppnade det upp, vi kunde se det alla tre för där fanns inget ljus, varje ljus kunde du se omedelbart. Och Ivy sa: ”Titta, molnen öppnar sig!”

Och när hon sa det så kom två blåaktigt vita diskar, diskformade saker, lysande blåaktigt vita, de var absolut praktfulla, underbara… De kom in när molnen öppnade upp, men när de kom in så flög de inte in, de verkade flyta in. De bara flöt in och de flöt nära molnen ovanför dem så att ljuset reflekterades på molnen ovanför dem, blåaktigt vita. Och de var glödande, blåaktigt vita.

Och när de kom in, två stycken, underbara tefatsformade saker, mycket långsamt, och medan vi tittade kom fem till in bakom dem. Nu är där sju blåaktigt vita diskar och de kom över oss. Helt plötsligt stoppade de.

Och jag var absolut vettskrämd. Jag hade aldrig sett någonting så vackert och fantastiskt och utomjordiskt som dessa skinande, blåaktigt vita, diskformade sakerna som stannat över oss. Och omedelbart ändrade de, på en sekund, boom, alla ändrade positioner.

Jag tänkte, Gud hur gjorde de det? Och sedan helt plötsligt: Boom, boom. boom, de ändrade igen, och stannade. Och jag var chockad. Jag vet vad G-kraften för att flytta något så kvickt… jag menar, som ”det” (Jordan skiftar snabbt sina händer i luften) och de blev låsta och stannade på plats.

Och jag sa till Ivy: ”Jag går ut härifrån, jag vet inte vad det är. Jag vill inte veta. Jag är rädd och jag vill gå härifrån.”

Och jag gick in i bilen, satte igång den, och Ivy och Paul älskade det. De sa: ”Gud, titta vad de gör, hur vackra de är. Sju stycken! Och jag sa: ”Kom in i bilen, annars får ni gå hem. Jag kör nu!”

Och de gick in i bilen för de visste att jag menade allvar. De rullade ner fönstret och tittade ut när jag tände ljusen och körde iväg. Och när jag knäppte på ljusen och körde iväg gick Ivy och Paul total bärsärkagång. Nu var båda skrämda och de skriker och gråter och gapar. Nu är hon verkligen vettskrämd. Nu är hon rädd! Jag? Jag var redan rädd men nu fick jag en kvinna i framsätet som blir galen på mig och jag är redan vettskrämd.

Och jag skriker åt henne att hålla käft och jag kör fort, jag kör mot motorvägen. Och allt jag kunde tänka på var: Jag vill inte gå upp på motorvägen, Nej jag går ut på den andra sidan och kraschar bilen,

Men hon skriker och gapar, och det gör Paul också så jag stoppade bilen kvickt, och det var mycket kvickt, kanske två sekunder. Jag bara tvärstoppade bilen och öppnade dörren för att se varför de skrek, och de där sakerna var helt nere på oss, stora. Fortfarande blåaktigt vita, men mycket stora. Flyttande sig runt.

Jag var dödsförskräckt och jag stack iväg till motorvägen och så snart jag kunde se motorvägen framför mig, jag visste att jag körde för fort så jag slog på bromsarna och sladdade hela vägen upp på motorvägen. Och när jag kom ut på motorvägen så sladdade bilen sidvägs. Och i samma ögonblick som vi kom upp på motorvägen kände vi oss alla tre totalt säkra igen. Alla tre kände det. Vi är säkra nu, du vet, på motorvägen.

Farkosterna, alla sju, hade gått tillbaka ut i öknen. Och jag kan inte minnas exakt hur de försvann men någonting till… jag försöker bara att minnas… de flög tillbaka ut i öknen… för jag var så skrämd, och jag var med dem, och billjusen var på och vi gick ut ur bilen, vi stod där och pratade med varandra och de hade flugit ut in i öknen och försvunnit. De var borta. Och det var det.

Och mitt hjärta bankade och jag var absolut vettskrämd. Det var tårar i mina ögon och jag var legitimt vettskrämd. Jag har aldrig sett…

De kunde inte bara göra de där sakerna som jag skulle vilja säga är ovärldsliga, inte möjliga att kunna göras. Människor har inte den sortens teknologi som jag såg, som vi såg. Och det skrämde mig, därför att, först och främst, om det är mänsklig teknologi, då är vi omkring tusen år längre komna än du tror att vi är, om vi kunde göra detta. Och om det inte är vi, då betyder det att det var någon annan och det är ännu mer skrämmande. Vilket som helst, vi har problem.

Och så, vi stod ute på motorvägen den natten och känslorna var absolut otroliga. Hon grät, hon skrattade. Paul… vi var skrämda. Det var vackert, det var fantastiskt, det var skrämmande, det var förfärligt, det var underbart. Det var bara allting. Bara allt… bara kokande känslor. Och vi var som barn som hade blivit skrämda.

Och när vi slutligen bestämde oss för att köra tillbaka så körde jag långsamt, jag skakade. Och vi åkte tillbaka, vi hade redan hotellrum, vi stannade i ett av de mobila hemmen. Och när man går in i mobilhemmet går man in på mitten av det så man går direkt in i mobilhemmet som vi skulle vara i, in till badrummet. Och på båda sidor av badrummet finns sovrummen. Och ett sovrum hade två bäddar och det andra hade en.

Jaa, jag tänker inte sova ensam efter det här. Och Ivy är en kvinna som kan ta hand om sig själv. Om det någon gång skulle bli ett gatubråk, då skulle jag vilja ha Ivy med mig (skrattar).

Så jag sa: ”Ivy, varför tar inte du och jag det här rummet och Paul kan ha det andra rummet?” Och Paul sa: ”Okej”. Så Paul låg för sig själv och jag fick Ivy i mitt rum.

Så den natten, för omkring en halvtimme eller fyrtio minuter, låg vi till sängs och pratade. Jag kunde höra Paul i rummet bredvid. Och vi frågade oss: vad hade vi sett i natt? Vad i helsike handlade detta om? Var det vår teknologi eller någon annans? Jaa, alla tre visste att det inte var mänskligt. Vad vi såg i natt var inte mänskligt!

Så nästa morgon när jag gick upp, Ivy och Paul hade redan gått upp och gått till restaurangen för frukost, och jag gick över dit då satt de vid bordet med en flock människor runt dem som pratade med dem, så jag förstod att de hade talat om vad som hänt i natt. Nej.

Ivy och Paul talade om utomjordingen som kom in till motellet förra kvällen. En utomjording kom in till motellet. Jag sov, jag sov igenom detta och det hände Paul, det var i hans rum. Den kom till honom, inte till mig. Inte till Ivy och mig. Den kom in i Pauls rum.

Och det finns en video därute, den där Anthony Hilder videon. Anthony var uppe i Area 51 en gång lite senare, några år senare, och Paul och jag råkade vara där uppe också, och vi berättade för Anthony om det och han ville videotejpa intervjun. Och den kallas Alien 51. Det är en video som lagts ut av Anthony Hilder kallad Alien 51 och i den är Paul Tice och jag på Area 51 och berättade om samma upplevelse. Så du kan höra Paul berätta den själv, vad som hände honom. Och Paul ville inte tala om det för det skrämde honom. Han var legitimt rädd.

Utomjordingen kom in i Pauls sovrum. Paul sa att han föll i sömn, han sov djupt och helt plötsligt kom ett ljus in över hans huvud och väckte honom. Det var ett ljusgrönt ljus. Och han sa mycket ljust, det var inte ljusstarkt alls, utan bara tillräckligt för att väcka honom. Det var ett ljusgrönt ljus och han sa att han tittade upp och där var ett alien-ansikte med de stora ögonen som, du vet, det normala ansiktet som såg ut som en utomjording, men han kunde se genom den. Det var ett hologram! Du kunde se genom ansiktet till taket!

Och han sa att hologrammet gick ner från taket och träffade väggen och kom ner tills det var till och med med honom, sittande på sängen. Och utomjordingen var nu även med honom telepatiskt och frågade Paul: ”Vad gör du här? Vem är du och vad gör du här?”

Och Paul säger: ”Jag kunde förstå honom bra. Jag visste precis vad han hade frågat. Och jag försöker att tänka svaret istället för att tala svaret. Jag tänker svaret.”

Och han sa: ”När jag började svara honom”, han sa att helt plötsligt gick den där saken igenom hans minnesspår, ”allting som någonsin hänt mig i mitt liv såg jag omedelbart. Allting! Det kunde ladda ner mitt psyke och min hjärna för att se allting jag någonsin gjort. Jag visste att jag inte hade någon kontroll över det, jag bara såg allting i mitt liv passera förbi. Och sedan sa den här utomjordingen till mig telepatiskt: ”Du är okej, du är alright”.

Och han sa: ”Sedan gick han genom väggen”. Men en annan sak, sa han, medan den talade med honom rörde sig rummet. Han sa: ”Jag kunde se dörren gå förbi utomjordingen, jag kunde se fönstret gå förbi utomjordingen, sedan kom dörren tillbaka runt. Men i mitt sinne såg jag väggen cirkulera, men den stannade där den var och rörde sig inte.”

Och han sa: ”Sedan gick den genom väggen.” Och han sa: ”När utomjordingen sa till mig: ”Du är alright, du är okej” backade han ut. Han gick bakåt och gick genom väggen.”

Ja, Ivy sa att hon låg på sin vänstra sida och tittade in till hans rum och hon sa när hon vaknade att någonting väckte henne och hon såg den här glimrande gröna färgen på hans vägg. Och i det ögonblicket när hon vaknade upp och såg det sa hon att ett pyttelitet pennljus, ett rött litet ljus, kom genom Pauls rum, det sipprade in och kom rakt över henne. Och hon blev paralyserad.

Hon sa: ”Jag kunde inte röra mig, jag kunde inte skrika, jag kunde inte göra någonting. Jag kunde inte röra mig. Denna lilla röda sak satt ovanför mig och jag såg ljuset gå, det gick, det lilla röda ljuset sköts tillbaka ut och följde det och försvann. Så jag gick upp och gick in där och satt med Paul. Du sov djupt och Paul sa att den där saken sa till honom: Du är okej, du är alright, och den försvann”.

Så jag lyssnade på det där och jag sa: ”Jag såg ingenting”, och när jag sa det, Pat Travis, ägaren till restaurangen, hon är mycket väl insatt i UFO stoffet, och Pat sa till mig: ”Nej, nej. De vet vem du är. De bara skämtade med dina vänner. De bara driver med dem, ibland gör de sådant bara för att skrämma dem. De lekte med dina vänner men de vem du är och de leker inte med dig.”

Och så trodde jag, wow, det betyder… du vet, att hon kunde säga något sådant.

Så, några dagar senare åkte vi därifrån och jag körde Ivy tillbaka till flygplatsen i LA, hon reste tillbaka till Hawaii och Paul och jag bodde i San Diego så vi körde tillbaka dit. Jag arbetade för ett företag som kallades Truth Seeker Co i San Diego och Paul var min förläggare. Allt detta hände under första veckan i december 1994, det var då jag hade hela den här upplevelsen där ute i öknen, med dessa sju UFOs och utomjordingen som kom in i Pauls rum.

På senvåren 1995 arbetade jag i San Diego, som jag sa. Jag hyrde en Chrysler cabriolet och jag talade inte om för någon vart jag skulle och jag körde tillbaka upp till Area 51 själv. Jag sa ingenting till Paul, inte till någon, inte ens de jag arbetade med. Jag bara körde iväg och försvann. Och jag hyrde en Chrysler cabriolet och jag körde upp dit. Och jag ville gå tillbaka till den plats jag hade upplevelsen på, av någon orsak, jag bara ville tillbaka dit.

Så jag kom fram dit och på eftermiddagen omkring kl 4 körde jag norrut, 19 miles nerför vägen och körde tillbaka ut på samma väg. Jag skulle inte stanna där ute när solen gick ner, när det blev mörkt. Jag ville gå ut där tills solen gick ner, men när det blev mörkt skulle jag inte stanna där ute (skrattar).

Så jag satt i baksätet på min bil med fötterna upp och jag talade med… med dem. Och jag sa: ”Hej, jag vet att ni är här och jag vet att ni kan höra mig. Och jag vet också att ni inte vill skada mig. Jag vet det. Om ni gjorde det så skulle jag inte vara här. Så, jag vet att ni inte vill skada mig. Jag vill att ni skall förstå att jag är villig att göra vad det nu är som det är meningen att jag skall göra med mitt liv. Om detta är någon sorts andlig upplevelse som jag har så vill jag att ni skall veta att jag är villig att göra vad det nu är som jag skall göra.

Men jag har två önskningar som jag vill be er om, två saker jag skulle vilja be er om. Den ena är, ta mig inte någonstans. Jag vill inte bli bortförd, jag vill inte gå någonstans. Bara lämna mig ifred. Och den andra är, skräm mig inte i mitt sovrum. Jag vill inte vakna upp och bli skrämd i mitt sovrum. Jag har fått ett dåligt hjärta, varit med om för mycket, bara lämna mig ifred och ta mig inte med någonstans.

Visa mig vad det är jag förväntas göra, tala om för mig vad jag måste göra och jag är villig att göra… ta mig ingenstans eller skräm mig i mitt sovrum.”

Och jag sa: ”Tack så mycket, adjö och lycka till”. Och jag gick in i min bil, vände den och körde tillbaka och spenderade några nätter med Joe och Pat. Och sedan körde jag tillbaka till San Diego och jag har aldrig berättat detta för någon.

Omkring tre eller fyra veckor senare ringde Paul Tice mig och säger att det är en ung dam han hade hört om nere på Coronado Island i San Diego – Coronado, en liten ö utanför kusten, en stor bro går över till den – och hon sa att hon gör regressioner till tidigare liv och han sa: ”Jag hörde att hon verkligen är duktig. Varför beställer du inte en tid med henne och går dit och ser om hon är så bra. Och om hon är det skall jag gå sedan.”

Jag sa; ”Nej. Om du vill träffa henne så varför beställer inte du en tid?”

”Nej, nej”, sa han, ”du är mycket närmare henne, du är mycket nära. Så gå du och träffa henne”.

Jag sa: ”Okej”. Så jag beställde en tid. Hennes namn var Kirin. Kirin var en vacker ung flicka, men något mystiskt med henne var det. Och jag körde dit, jag beställde en tid för ett möte och jag gick in.

Så fick hon mig att ta av mig klockan, min ring och allt av metall. Och jag ligger på bordet, som ett massagebord, och hon tänder ljus runt om mig och talar med någon. Jag tänkte att hon kanske talade med någon i köket eller något sådant. Hon talar och tänder ljus och jag bara ligger där.

Och efter några få minuter av hennes pratande gick det slutligen upp för mig att där inte fanns någon i huset mer än hon och jag. Och så frågade jag henne: ”Kirin, vem talar du med?”

Och hon sa; ”Oh, ursäkta mig, jag talar till dina vänner som tog hit dig.”

Hon sa: ”Nej, nej, nej. Som tog dig till Jorden. Du har kommit hit för att göra någonting. De tog hit dig och jag talar med dina vänner som tog hit dig”.

Jag sa: ”Jaa, eftersom du verkar vara god vän med mina vänner, varför frågar du dem inte vad i helsike jag gör här? Vilka är mina vänner?”

Jag sa: ”Nej, varför skulle jag fråga dig? Jag vet ju inte ens vad du pratar om”.

Hon sa: ”Ja, de säger att de är från Plejaderna. Jag vet inte, men det är vad de säger till mig. Och de säger att du är från Plejaderna och de har tagit hit dig för att göra något, de har något för dig att göra.”

Och jag sa: ”Wow. Ja, medan du pratar med dem, fråga dem då vad det är jag förväntas göra här”.

Och hon sa: ”De säger till mig att säga till dig först och främst” – för hon är en regressionist till tidigare liv – hon sa: ”De säger till mig att säga till dig att du inte behöver en tidigare-liv- regression. Du behöver få det här livet tillrättat, oroa dig inte för dina förflutna liv. Få ordning på det här livet”.

Och sedan sa hon: ”Och de säger till mig att du har satts här för att vara en kanal. De kommer att kanalisera meddelande genom dig, men inte på länge än. Inte nu. Men till slut är det vad de kommer att göra, de kommer att använda dig som en kanal. Och de kommer att sätta dig i en position där du blir lyssnad till av viktiga personer. Och när den tiden kommer, då kommer de att tala genom dig. Men de säger till mig att påminna dig: du är inte en ambassadör, du är ett sändebud.

En ambassadör talar för den regering han representerar. Du talar inte för någon. Ett sändebud levererar mer ett meddelande. Du talar inte för någon. Och de säger till mig att säga till dig att du måste vara säker på att du förstår detta. Så att du är ett sändebud, inte en ambassadör. Och du kommer att kunna endast leverera budskapet, och meddelandet kommer att komma från dem genom dig. Men inte nu. Det kommer en tid när du talar inför betydelsefulla människor, och de människor som skall veta, kommer att veta vem du är. Du vet inte, men de kommer att veta. Och när de lyssnar på dig då vet de vem du verkligen är. Så, de säger till mig att tala om för dig: bara få det här rätt nu”.

Hon sa: ”De sa just till mig någonting roligt om dig. De berättade för mig att för omkring fyra eller fem veckor sedan hyrde du en Chrysler cabriolet och du körde upp dit. Och körde ut samma väg som de såg dig på den förra gången, och du ville inte gå ut den natten för du var rädd men du körde ut på eftermiddagen. Och du satt med dina fötter i baksätet”.

Och jag tänkte: Jag har aldrig talat om detta för någon. Hon hade exakt rätt.

Och hon da: ”Och du satt med dina fötter i baksätet och du sa till dem att du inte hade något emot att göra vad du skulle göra men du ville inte bli skrämd i ditt sovrum eller bli bortförd. Och de tyckte att det var skojigt. De fick ett gott skratt av det.”

Hon sa: ”Därför att om du visste varifrån du kom, och hur du såg ut där du kommer ifrån, i motsats till vad du ser ut som nu som en människa, tror du att du skulle bli skrämd? Vänta tills du dör och går tillbaka till varifrån du kom. Det kommer verkligen att bli en chock för dig. Så, de tyckte bara att det var humor i det.

Du vill inte bli skrämd? Vänta tills du dör. Du får en verklig chock när du kommer tillbaka till vem du verkligen var och varifrån du kommit från”

Och hon sa: “Men de säger till mig att säga till dig: Ingen kommer att skada dig. Vi ger dig någonting att göra och vi har haft uppsikt över dig från Dag 1. Så kom bara ihåg att vi iakttar dig och du kommer att göra vad det nu är vi tanker oss att du skall göra.”

Och jag tänkte: Wow, jag har aldrig hört sådant här i mitt liv förut. Det är en otrolig historia.

BR: Dessa redogörelser passar ihop tillsammans, på ett sätt som pekar på… jag menar du har ett antal datumpunkter här och du har lagt ihop dem och det sägs att du har sänts hit, att du är vitt respekterad av alla där uppe och här nere. Att du har ett jobb att utföra, att du är iakttagen och att du är beskyddad. Du har ingen aning om vad i helsicke det är som pågått hela den här tiden…

JM: Jag har ingen aning. Faktiskt så tycker jag själv att det faktiskt är skojigt.

BR; Och här är du i den mogna åldern av nära 70 år och du håller fortfarande på med att försöka lura ut det, och du vet inte ens om du har gjort vad du kommit hit för att göra, ännu (skrattar).

JM: Det är precis rätt. Och orsaken till det är att jag inte ens är säker på vad det är jag förväntas att göra till en början med, så hur skulle jag kunna veta om jag har gjort det.

Jag har alltid vetat att jag alltid hade den härförbindelsen med andra världar. Även som barn gick jag ut ur kroppen och jag hade andliga entiteter som kom in i mitt sovrum när jag var sex och sju år gammal. Jag såg saker och jag gick ut ur min kropp. Det fanns en annan upplevelse när jag var åtta år gammal: Jag råkade ut för en förfärlig olycka och jag var där och jag såg olyckan hända. Jag kom tillbaka in i min kropp och berättade för mina föräldrar vad som hade hänt.

Nästa morgon i tidningen kunde man läsa exakt vad jag sagt hände, precis som jag sa, för jag var där och jag såg det och jag var där vid olyckan och jag såg alla detaljer av vad som hände. Och nästa morgon i tidningen, exakt det jag sa hände fanns i tidningen.

Och så hade jag utomjordingar vid mitt fönster, på natten i Florida. När jag vaknade på natten såg jag den här lilla varelsen vid mitt fönster. För som ett litet barn drog jag fram min säng till fönstret, och i Florida är det väldigt varmt på natten, så jag drog min säng fram till fönstret. Jag har en skärm och jag… för jag skulle vilja ligga i sängen på kvällen och titta på stjärnorna och tala till andarna.

Och jag ville vakna upp mitt i natten och där skulle vara ett litet huvud som skulle röra sig. Det skulle inte röra sig så kvickt att jag inte kunde se det, men det skulle röra sig när jag vaknade upp och jag skulle se det. Och omedelbart när jag öppnade upp skärmen och gården var väl upplyst från en fullmåne, min hund var därute – skällde inte alls – och ändå visste jag att jag såg att någonting rörde sig. Och jag gjorde detta många gånger. Många gånger vaknade jag mitt i natten och jag såg ett litet huvud som rörde sig snabbt. Och så … men när jag tittade ut såg ja att hunden inte såg någonting och där fanns ingenting på gården. Någonting var där. Så jag växte upp med upplevelser från andra världar, jag såg aliens, hade demoniska andar som kom in i mitt sovrum.

BR: En del människor som ser detta kommer redan att ha hört dig berätta den här historien i september 2009 i en intervju på Project Camelot. Är det möjligt att du kunde ge en annan förkortad version av det där mötet med din flickväns far?

BR: För den passar ihop så perfekt med dessa historier du berättat om här. Det är fint om vi kan ha alla i samma bunt…

JM: Yeah, yeah. Det är bra. 1959, jag var 19 år gammal, född 1940, och jag hamnade i Los Angeles av någon anledning. Jag hamnade där och jag hade inga pengar, jag visste inte var jag var, jag var i en stor stad, men jag visste inte vad jag skulle göra där – men, du vet, jag var ett barn på rymmen – så här var jag i Los Angeles.

Och en morgon i North Hollywood gick jag in i en restaurang och den var full så det fanns ingen plats någonstans utan en som var vid kassan. Så jag tog den platsen vid kassan och där var en flicka som satt näst intill mig. Hon var antagligen… jag var 19 och hon var antagligen 17 eller så, lite yngre än jag.

Så vi började prata och kom på att hon bodde bara ett par kvarter från mig och jag bodde bara tre kvarter från staden och hon bodde två kvarter från mig. Hon hade promenerat ner till staden och det hade jag också. Så vi hängde runt i staden för en stund och sedan promenerade vi hem tillsammans. Och sedan började vi träffas på lördagar och söndagar, jag mötte henne nere i centrala staden och vi bara gick runt där tillsammans och sedan gick vi hem. Hon bodde två kvarter längre bort än jag så jag gick aldrig hem med henne, men hon visste var jag bodde.

Och en kväll, det var en fredagskväll, hände en mycket betydelsefull sak. Hon knackade på min dörr omkring kl 10 på kvällen och hon sa: ”Min pappa vill tala med dig”. Och, naturligtvis vill jag inte tala med någons pappa, så jag sa: ”jag vill inte prata med honom. Jag har ingenting att säga till honom. Och hon sa: ”Min pappa är en mycket viktig och intressant man, han vill, han har någonting att berätta för dig. Du måste komma med mig”.

Jag sa: ”okej”. Så jag gick. Och när jag promenerade med henne upp till huset råkade han komma ut ur huset. Och i samma ögonblick jag såg honom reste sig håret i nacken på grund av den känsla jag fick från honom, den ofrivilliga känslan jag fick var så överväldigande. Jag var chockad över den känsla jag fick från honom. Jag gissade, omedelbart, att jag visste att där är något underligt med den här mannen. Jag känner det redan och jag älskar det!

Det är inte ångestfyllt, det är en kick! Jag vet inte vem den här mannen är men jag kan inte få nog av denna känsla. Och så gjorde han (gör en gest av invitering in) Kom in! Och vad jag noterade om honom omedelbart är att jag aldrig har sett någon mer i kontroll av sig själv än han. Han visste precis vad han gjorde, sättet han rörde sig på, hans manér, hans hela uppförande var mycket egendomligt. Han sa: ”Kom in”.

Och jag tänkte, Wow, jag vet inte vem det här är men jag känner någonting här. Så jag gick in och vi satt i soffan. Jag sitter på ena ändan, han sitter på andra ändan av soffan, min flickvän sitter på golvet med sin yngre syster på omkring tio år, de sitter på golvet. Modern är i köket eller någonstans i det bakre rummet och han bara pratar, bara småprat, frågar mig hur jag gillar mitt jobb och vad tycker du om att bo i Kalifornien, och ”min dotter säger att du har varit mycket snäll mot henne och jag vill tacka dig för att du behandlat min dotter med respekt”, och vi pratade fram och tillbaka, bara lite ditt och datt.

Och jag började känna mig lite bättre inför honom, han pratar ju om normala mänskliga saker. Så jag kände mig lite bättre, en liten bit hemvan, och han visste det. Och sedan sa han till mig: ”Kommer du ihåg när du var åtta år i Florida och din pappa byggde en ny veranda bakom huset? Minns du att verandan höll på att falla isär och din pappa och hans bror byggde en ny veranda bakom huset och din pappa använde grönt timmer. Det luktade konstigt för det var grönt timmer och minns du det, när din pappa byggde den där verandan?

Och… det chockade mig, och jag ville inte visa tårar framför min flickvän, men det var chockerande. Så jag sa: Ja.

Och han säger sedan: ”Minns du en kväll, du var i din säng och du gick ur sängen och du gick ut på verandan bakom huset, minns du? Och månen var verkligen ljus. Och kommer du ihåg hur du pickade på träet med ditt finger, du skalade av träet därför att det luktade konstigt på kvällen, det gröna timret, och du pickade på det och luktade på träet? Minns du att du gjorde det?

Och han sa: ”Vad sa du till Gud? Minns du, du tittade upp på månen och du talade till Gud?

Jag bara tittade på honom. Jag var rädd och han sa: ”Vad gjorde du? Du sa till Gud att du ville göra någonting viktigt med ditt liv. Är inte det vad du sa?”

Han sa: ”Jaa, det är därför du är här. Vi tog hit dig för att låta dig göra något viktigt med ditt liv. När allt kommer omkring så bad du om det. Och så, vi har bestämt oss för att ge dig något viktigt att göra.”

Och han sa: ”Jag vet det därför att vi var där. När du talade till Gud var vi där. Så, du ville ha en möjlighet att göra någonting, så vi ville ge dig en möjlighet att göra något (skrattar).

Och han sa: ”Men vi också…” Han sa: ”Du är mycket intresserad av UFO och aliens och ruskigt stoff som det, eller hur?”

Och han sa: ”Yeah, jag vet. Vi vet det. Och han sa: ”Skulle du vilja se några UFO i kväll?”

Så jag gick ut med honom och de två flickorna, och alla fyra gick ut på gräsmattan framför huset, troligen omkring midnatt, 1959. Och han tittar upp på himlen och börjar tala ohörbart. Han rör sin mun, han talar, men man kan inte höra honom. Och sedan vänder han sig till mig och säger: ”De säger att de kommer att vara här om några minuter. De kommer att visa sig där borta i sydöst. De kommer att vara här om några minuter”.

Så jag tittade på min flickvän och hon tittade på mig och hennes ansikte sa, hon sa till mig: ”Yeah, jag sa ju att min pappa är en intressant och viktig man. Jag sa ju det”. Och jag såg på henne och försökte föreställa mig - är detta ett trick eller något sådant… men hur kunde han veta de saker om mig som han visste? Och vem är den här mannen som jag är så fascinerad av?”

Och snart nog, ett par minuter senare, tre UFOs, diskformade saker omkring en storlek av fullmånen på himlen – det är så stora de var, inte något litet ljus, fullmånestorlek, tre stycken, kom ut över oss i en triangelformation och stoppade precis rakt över mig, rakt ovanför oss. Och jag tittade upp på detta, och bottnen – de var alla tre identiska – gjorde inget ljud, och de cirkulerade alla tre som en paj med sex eller åtta bitar och varje bit är i olika färg, men det var vibrerande färger, som laserfärger. Mycket vibrerande. Orange, rosa och grönt. Och de cirkulerade, men inte så snabbt så att de smälte samman färgerna. Och… tre stycken.

Och jag stod där och tittade på dem och tänkte: Min Gud, detta är underbart vackert. Och det är en så spöklik känsla. Det är tyst på natten, det är sent. Jag står här ute med en man som förbluffar mig och jag tittar på tre UFOs. Och sedan tittar han upp och börjar ohörbart tala till dem igen. Och han sa: ”De sa att de lämnar oss nu. De var iväg nu”. Och så gjorde de. De började röra sig och flög norrut mycket långsamt, mycket långsamt tills de inte syntes till längre.

Och han sa: ”Det där var vi”. Och han sa: ”Varför är du i Kalifornien? Varför kom du hit?

Han sa: ”Det är riktigt. Vi tog hit dig. du sa att du ville göra någonting för Gud, eller hur?”

– Ja då så, vi har tagit hit dig så att du kan göra någonting för Gud.

Han säger: ”Vi har något för dig att göra och vi har iakttagit dig från dag ett. Vi har redan betstämt för länge sedan, även innan du var åtta år gammal, hade vi bestämt oss. Så vi tog dig hit för att du skulle börja din resa, att börja ditt liv. Vi kommer at guida dig i livet så att du lär dig vad det är meningen att du skall göra.

Du har alla upplevelser som vi kommer att se till att du får, så att en dag, sa han, det du kommer att göra händer inte förrän under den senare delen av ditt liv. Det kommer att bli under den sista delen av ditt liv, men när den dagen kommer vet du vad det är du måste göra. Du kommer att veta vad det är du måste göra. Just nu är det inte viktigt. Du skall bara gå ut och leva ditt liv.

Vi kommer att se till att du möter vem det nu är du skall möta och lära dig vad det är meningen att du skall lära dig, och när tiden är mogen kommer vi att låta dig veta vad det är du måste göra. Vi kommer att vara här.

Jag brukade gå över till hans hus och en natt sa han: ”För att sätta igång dig på din resa kommer jag att i kväll – jag skall låta dig börja din nya resa, vart du skall gå, i ditt liv – jag skall ge dig en bok”. Boken han gav mig var The Complete Works av Charles Fort. Charles Fort är mycket välkänd för sitt arbete.

JM: Han skrev faktiskt tre böcker, antagligen många fler, men de tre viktigaste böckerna slogs ihop till en stor volym. Du kan få den som en mycket tjock volym kallad The Complete Works of Charles Fort.

Och varför den här boken är så intressant, och varför pappan gav den till mig, beror på att Charles Fort har dokumenterat i den här tjocka boken alla de underliga saker som ha inträffat i världen, och som det inte finns någon förklaring till alls. Ingen har ens vågat sig på att ens försöka att svara på dem. Det är bara underligt stoff som har hänt och ingen har någon aning om hur eller vad det betyder, och han har dokumenterat det.

Men vad som gör hans bok så intressant är att han dokumenterat allting med varje stycke. Det spelar ingen roll hur, men varje stycke har dokumenterats: var han såg detta, var han fann detta. Du vet, var han fått informationen ifrån, vilken sida den fanns på, vem som skrev artikeln, och allting. Så du kan finna allting, det finns precis där, dokumenterat, stycke efter stycke.

Och den sortens saker som han fann var just så extraordinärt, förbluffande stoff, men det finns där alltihop. Världen är fylld med underliga saker som har inträffat som ingen har någon förklaring på. Och när han gav mig den boken så visste jag att han gav den till mig för att den öppnade upp mitt sinne för den ockulta världen. Ockult betyder helt enkelt dold. Så den boken öppnade mitt sinne vid 19 års ålder för att… för jag hade redan varit väl involverad i den andra världens kunskaper och underligt stoff under min barndom.

Men för första gången hade jag det dokumenterat, underligt stoff, som ingen förstår hur det kunde inträffa, och alltihop dokumenterat i en enda bok. Och det, tror jag, är orsaken till att han gav mig den boken, för att jag skulle börja förstå att världen är mycket underligare än du kan föreställa dig. Mycket, mycket underligare. Jag gillar det citatet som kommer från astronomen som sa: ”Universum är inte underligare än du föreställer dig. Universum är underligare än du kan föreställa dig”.

JM: Otroligt citat. Det är precis rätt. Och när du läser Charles Forts bok så tänker du: Wow, allt det här har faktiskt hänt? Du vet, och det bara utmanar din fantasi till vad alla dessa incidenter…

Och så, för att få mig intresserad, sa han: ”Låt mig ge dig en idé om vad som finns i boken”. Och det var en stor, tjock bok, och han bara öppnade den, bara sådär nonchalant, öppnade den till en sida. Jag vet nu att det inte var nonchalant. Han visste exakt vad han gjorde. Han visste precis hur han skulle få min uppmärksamhet. Det är utomjordiskt hur han visste, mitt psyke och min ande, för att få min uppmärksamhet.

Och han sa: ”Låt mig läsa något för dig”. Och den första sak han läste för mig var om en stad, en liten stad i Kalifornien, mitt i Kalifornien. Tillbaka till 1860-talet tror jag. Och det hände för den lilla staden två eller tre gånger, i samma stad. På en klar dag, på en solig, klar dag med inga moln på himlen föll enorma stenbumlingar, tonvis av stenbumlingar, ner från skyn på en klar dag. Och de hade tidningsfolk där som kunde rapportera det. Folket i staden såg det, men det som gjorde det intressant är att stenbumlingarna var liksom… en del av dem vägde två och tre ton per styck, och de föll ner från en klar, blå himmel.

Men de föll inte med en normal fart. Det tog hela dagen för dem att komma ner. Hela dagen lång kom de ner, långsamt. Och när de träffade marken begravde de sig själva i marken där de normalt sett borde, med normal fart, och jorden flög upp mycket långsamt, allt i slow motion. Och hela den här saken var… du kunde sitta och titta hela dagen lång. Det var allt i slow motion. Men när stenen slutligen hade lagt sig så var det exakt där den skulle ha varit, normalt sett, och det skulle vara exakt på det sätt, du vet, som skulle ha hänt normalt sett, men det tog hela dagen för det att hända.

Så det var tydligen en tid-rumsförskjutning. Att dessa saker kom från någonstans där ute, i en tid-rumsförskjutning, och träffade den här lilla staden. Detta hände två eller tre gånger i samma stad. Och det är dokumenterat, det inträffade verkligen. Och om ett hus eller en bil eller någonting var i vägen, det vore inte bra, för den här saken kommer bara ner och den skulle bara krascha rakt igenom huset, krascha genom bilen eller vad det nu var. Och det finns ingenting du kan göra för att stoppa dem, för de var i en annan tidsförskjutning. Och hur förklarar du det? Ingen kunde det. Men det är bara… och sedan tittade han på mig och sa: ”Det där är bara en historia”.

Och han sa: ”Här är en annan”. Och han bara bläddrade genom boken och fann en annan sida och läste ett annat stycke. Och det andra stycket var till och med ännu konstigare än det första. Och han läste omkring tre eller fyra olika stycken för mig och sa: ”Förstår du vad det är jag tala om?” Och jag sa: ”Ja, jag älskar den här boken, jag älskar det här materialet”. Så han sa: ”Ja, jag ger den till dig. Gå hem och läs den”.

Och så började jag gå över till huset, ibland gick jag dit på kvällarna efter arbetet. Jag gick dit och satt och pratade med honom och han berättade alla möjliga underliga saker om hur det ser ut i andra världar där ute och vem som är här på Jorden och var de kommer ifrån. De olika utomjordiska livsformerna, var de har kommit från och varför de är här.

JM: Yeah, ja, han… vi brukade gå upp till Palmdale. Två eller tre gånger gick han och de två flickorna och hans fru och jag dit. Och dessa gånger var otroligt dyrbara stunder. Flickan kom över till mig och sa: ”Vi skall gå dit upp den här morgonen, kom med oss”. Och jag gick över dit och vi gick iväg. Jag gick in i hans bil och vi körde upp till öknen omkring 50 miles norr om Los Angeles, upp i den höga öknen, och det var långt ut i öknen. Och flickorna gick med sin mamma och de vandrade runt i öknen.

Men han och jag gick iväg och han visade mig kullar och hålor, och kullarna och hålen i Jorden hade jag aldrig sett förut, och han säger: ”Dessa gjordes av utomjordingar för många, många år sedan. Jag vill visa dig…” Och vi gick till några gruvor också. Han visste var dessa olika gruvor fanns. Men han berättade för mig att det finns vissa platser under jorden där dessa speciella utomjordingar lever, var de bor. Det är under jorden.

Och han sa: ”Jag skall visa dig ett par av platserna, men du skall inte gå in i dem. Det är deras egendom och inte din. Så… och de ser på det mycket svartsjukt som sin egendom. Så bråka inte med deras egendom. Gå inte in där. De har inte bett dig att komma in. Men så länge som jag är med dig är det okej, för jag kan tala om för dig var du inte skall gå”.

JM: Jag minns inte namnen på utomjordingarna, eller den exakta informationen, men jag minns var platserna finns.

JM: Jaa, synd, skulle jag vilja säga för jag kan inte ta dig direkt till dem, men jag kan ta dig till det området och säga: Okej, låt oss gå ut dit och du kommer att hitta dem. Det är utanför Palmdale, utanför, vad är det, Pear Blossom Highway? Jag tror att det är Pear Blossom Highway. Och det ligger utanför där men jag måste gå ut dit och jag känner igen det när jag ser det. Även om det har ändrats mycket därute. Men jag minns att för ett år sedan eller så körde jag från Vegas, fram och tillbaka. Och jag minns det här området och jag saktade ner och stannade och jag minns den här leriga vägen. Så det är fortfarande där. Det har inte blivit bebyggt eller byggts över.

BR: Och vad är historien, så vitt du kommer ihåg, om vad dessa utomjordingar gör i det området? Minns du någonting om vad han berättade för dig?

JM: (suckar) Inte egentligen. Han var… jag tror att i grunden vad jag fick ut från detta och vad jag mindes från det var att det var olika sorter där. Och att där är goda och onda, och han sa att även en del av de goda här… han sa: ”Men vi har fiender. De har kommit hit och vi har andra affärer med dem där ute. Och så länge vi varit här så har de kommit hit. Så vi har fiender här. Inte mänskliga fiender. Vi har farliga fiender här. Men vi har som en oavgjord match här. Vi är mäktiga och de är det också, men vi har fått något liknande oavgjort. Men vi har fiender och vi är deras fiender”.

JM: Jag minns inte specifikt men jag kom just ihåg att han talade om utomjordingar som är reptiler och jag fattade egentligen inte vad han pratade om exakt. Det var ett sådant underligt koncept för mig – reptil aliens – och år 1959. Jag visste inte ens vad han pratade om.

Men den sak som fastnat i mitt minne om allting är, att jag visste att den här mannen var absolut från en annan värld och jag var kopplad till den. Det var som om jag var… det var inte så att jag förstod det och var inne i det. Nej, nej. Detta var en del av mig. Det var en del av min person, vem jag är. Men han invigde mig i en hemlighet om vem jag egentligen är. Och jag kände det. Jag bara kände att jag är en del av honom. Jag vet nu vem jag är, och jag vet att jag inte är av denna världen. Och det var en överväldigande känsla jag hade. Jag bara älskade det, jag älskade att vara runt honom, för när jag var runt honom var jag i min värld. Jag var med mitt folk, så att säga. Och Gud, det var en fantastisk upplevelse att få vara i hans sällskap.

Och en dag gick jag över till – på morgonen, det var en weekendmorgon – jag gick över för att se om han skulle gå någonstans, och han var borta. De hade bara lämnat. Huset var tomt, dörrarna var öppna allihop och fönstren var också öppna. De hade bara försvunnit, jag skulle aldrig få se dem igen. Och hon kom inte över och berättade för mig att hon skulle flytta. Bara två kvarter. Hon kunde ju ha sagt till mig att hon skulle flytta. Och de var ju som min familj. De lämnade mig, de var borta. Och jag promenerade bedrövad hem. Jag kunde inte fatta att min familj, detta underbara sällskap, denna underbara man som jag känner och hans familj, och de är verkligen helt borta och ingen sa någonting till mig. Och jag har ofta undrat vad som hänt och varför de flyttade utan att tala om det för mig.

Men nu ser jag tillbaka på de åren och min magkänsla är att han gjorde vad som förväntades av honom. Han gjorde vad han skulle göra. Att sätta igång mig. Andra människor skulle komma in i mitt liv som är en del av hans grupp, och de kommer att fortsätta att röra mig framåt. Den gamle mannen i trucken, han var den näste, han var inkopplad också. Och, du vet, alla dessa olika människor som jag mött och alla dessa underliga saker, de var alla en del av samma grupp som fanns runt om mig. Och varenda gång jag behöver lite uppmuntran så poppar de in i rätt ögonblick och ger mig en annan uppfriskande upplevelse och sedan går de vidare. Så det är som om de flyttar mig genom livet och iakttar dig.

BR: En del människor som tittar på den här videon nu kanske redan har sett min intervju med Freedom Central i november 2009, och jag vill inte stjäla din historia här genom att hoppa in med min historia, men bara som en mycket kort summering av den intervjun där jag berättade om hur jag – under 1984, 1984 när jag var 31, 32 år – hade en flickvän som jag började inse efter ett antal år var inte en vanlig mänsklig varelse.

Och hon lämnade mig bara så där, och vad som triggade den här lilla berättelsen var att du gick till deras hus och blev bedrövad när du upptäckte att de hade flyttat därifrån. Och jag var bedrövad när min flickvän lämnade mig. Och hon berättade för mig – och detta är inte vanligtvis så man gör när man avslutar ett förhållande – hon sa: ”Mitt syfte med att vara i ditt liv är fullbordat”. Hon sa så (skrattar).

Jag hade ingen möjlighet att handskas med detta. Jag hade absolut ingen möjlighet att ta hand om detta alls. Jag var bedrövad under en ganska lång tid. Nu, naturligtvis, förstår jag det mycket mer. På precis samma sätt som du har presenterat det, vilket var att där fanns en coaching och en vägledning och guidning som pågick. Jag behövde den katalysatorn, den där katalytiska erfarenheten…

BR: … vid den tiden i mitt liv för att kunna… nej, låt mig börja om den meningen igen: utan vilket jag kanske inte hade gjort vad jag gör för ögonblicket.

BR: Och antagligen som du har jag hört dessa historier från många människor över hela världen, och fast inga av dem är identiska så har många av dem samma tema.

BR: Jag förmodar att du har människor som skriver till dig om sådant här också.

Så detta är orsaken till att jag vet att jag har en koppling med honom. Och med någonting större som finns därute. Det vet jag. Det är det som har lett mig hela livet, trots allt som har hänt mig, och alla bakslag och alla tragedier och alla skräckhistorier som hänt mig. Jag har alltid vetat att där är någonting där ute och att det iakttar mig, du vet, och man är endast en del av något från andra världar som pågår. Där är något annat som pågår här på Jorden och det är inte av denna värld, och vad det nu är, det kunde vara aliens… Det är troligen utomjordiska livsformer, men någon annan har makten. Det är därför jag har sagt, och vi har pratat om detta förut, jag bryr mig inte om, du vet, att låta någon annan guida mig i livet. Jag har inget emot det alls.

BR: Och en annan analogi som jag kan ge här, utan att trivialisera den, men det är som om du är en fotbollsspelare – och jag vet vad du tycker om bollspel, men en del av de som tittar på den här videon kanske uppskattar analogin – det är som ett tufft bollspel. Och du är där ute på fotbollsplanen och du får smällar och du blir andfådd och du blir nerslagen och du blir blåslagen, och du önskar att du inte var där, och du har en tuff tid… Och så tänker du: Gud detta är en… detta är en… okej, jag njuter inte precis av det här spelet längre.

Och sedan under pausen i spelet går du och pratar med tränaren. Och han påminner dig om vad det är du gör och varför du är en värdefull teamspelare och varför du kommer att vinna nästa spel för du vann det senaste spelet och det här är tufft men du har inte förlorat det ännu. Du vet?

JM: Yeah, sedan ger det dig något nytt, när det här spelet är slut så är du redo att gå tillbaka och göra om det.

BR: Och jag vill inte trivialisera detta genom att referera till konceptet för spel, men om vi ser det hela från en högre nivå, då när vi är i spelet, så känns det som om det är liv eller död.

BR: I slutet på spelet tänker du: Hej, det var ett bra spel. Låt oss gå och ta en öl.

JM: Jag tycker att du har rätt. Min känsla är att du har rätt. Det är exakt rätt. Någon iakttar och den högre makten, när den ser att du behöver det, liksom bara smiter ut lite grann för du är en människa, och de ger dig en liten puff för att påminna dig om vem du är och vad du är här för.

Har jag någon gång berättat för dig vad som hände mig i New Jersey när jag kom tillbaka för att göra ABC Network show? Jag talade inte om det för dig, eller hur?

JM: Jag gjorde en radioshow i Los Angeles. Den första radioshow jag någonsin gjort som en intervju, den första gången jag någonsin var intervjuad i radio, det var Tom Leykis. Tom Leykis, i LA? Mycket berömd pratshowvärd. Och Tom Leykis ringde och ville ha mig i sin show. Jaa, det var en mycket berömd pratshowvärd. Du kom på hans show och då hade du varit någonstans.

Och det var i en av de största stationerna i staden i LA. Och han var den största pratshowvärden på den tiden.

Så jag gick dit och gjorde en två timmar lång show med honom – första gången jag någonsin var i radio och gjorde en intervju – och jag fick en sådan enorm respons från publiken. Men en man ringde mig och sa: ”Jordan, jag bor i New York, jag är producent för Bob Grant Show på ABC Network i New York City.”

Han sa: ”Skulle du vilja komma till New York och göra det du gjorde på Tom Leykis show, komma till New York och göra det på ABC Network?

Och jag sa: ”Yeah, det gör jag gärna”. Eftersom jag inte vet vad jag gör i alla fall, så… Och så reste jag till New York och jag var… men när jag kom in, det var en söndag morgon, jag flög till New Jersey. Och de hade bokat hotellrum på flyghotellet i New Jersey och nästa dag skulle de ha en bil på måndag morgon. Jag skulle göra intervjun, de sände en bil som skulle ta upp mig och köra mig till New York.

Och så, jag var så trött för jag hade inte sovit en dag eller så innan, jag var nervös, du vet, detta var bara den andra gången jag någonsin hade gjort en radiointervju. Och det är ABC Network i New York City, okej? Och jag är nervös och jag visste inte vad jag gjorde, men jag tänkte att detta är en del av vem jag är, så bara le och fortsätt.

Så jag gick in på hotellrummet, jag var så trött att jag bara kollapsade på sängen och jag sa högt: ”Jag är här alldeles själv, jag gör det här, eller har jag någon här som kan hjälpa mig?”

Och hels plötsligt lyftes sängen upp och när den började flytta sig runt i rummet blev jag vettskrämd. Sängen flöt runt i rummet! Och den flöt fram mot fönstret och jag minns att jag tänkte ”Om den träffar det där fönstret hoppar jag av bädden. Jag kommer inte att gå ut genom fönstret med bädden”.

Och när den kom fram till fönstret vände den sig och sängen vände helt om och jag befinner mig på den. Jag tittar på sängen som vänder sig runt och jag är förbluffad, men jag var vettskrämd. Jag… jag vet inte vad jag skall tro om detta. Sedan vände sig bädden tillbaka igen dit där den skulle stå och ställde sig ner.

Och jag tänkte, och jag sa: ”Tack så mycket”. Och… jag gissar att det är allt man kan säga. Det är bäst att gå till sängs och sova (skrattar).

JM: Och jag bara la mig ner och tänkte på vad i helsike var det jag just upplevde? Denna säng bara flöt runt i rummet och sedan flöt den tillbaka till sin plats och ställde sig ner, och jag var så trött och jag bara tänkte: ”Jaa, de skadade mig inte så nu skall jag sova”. Så…

JM: Yeah, precis (skrattar). Och jag är här alldeles själv? Nej, nej, rummet är fullt med saker som du inte vet. Du ser det inte.

Så de flyttade runt bädden, jag svär att det bara skrämde mig… det var en sådan upplevelse att ha den där sängen som flyttade mig runt rummet. Det var otroligt.

JM: Den mest otroliga saken, tror jag, är sannerligen något utanför det vanliga som hände mig, och jag har haft så många saker som den här (skrattar) kan jag tala om för dig. Men detta inträffade verkligen. Så galet som det låter, detta inträffade verkligen.

Jag tillbringade ett långt veckoslut i en väns hus i Los Angeles, uppe i ravinerna. Han hade ett hem, långt uppe i ravinerna (canyons) i bergen med utsikt över Los Angeles. Och jag hade en ung vän från Orange County som också var vän till ägaren, så han sa: ”Varför kommer inte ni båda två upp och kopplar av för en långweekend med oss, med familjen”.

Så det gjorde vi. Han gav oss ett sovrum längst upp – det var ett trevåningshus – uppe i ravinerna, långt upp i bergen, med utsikt över Los Angeles, så vi hade den övre delen, vilket är ett stort, enormt, sovrum, och ett biljardbord och alla möjliga slags saker däruppe, och vi stannade där ungefär tre eller fyra dagar.

Vi gick ut på kvällen och där fanns en stege på taket på den övre delen. Så vi tog några kuddar med oss ut och några filtar och vi gick upp och tog med oss några öl. Så vi satt där uppe och sedan la vi oss ner under stjärnorna på kvällen, bara min vän och jag, och pratade och tjattrade om allting, och jag började tänka på Gud och den andliga världen. Jag har ingen aning om varför jag gjorde det, men vi satt båda där uppe och tittade ut över Los Angeles, underbara ljus i staden, och av någon orsak sa jag: ”Gud, om du hör mig, kan du låta en meteorit träffa det här berget här?”

Och när jag sa det föll en meteor (gör ett virvlande och sedan ett boom-ljud) och träffade berget. Han blev chockad och jag blev chockad. Och vi tittade på varandra. För ett ögonblick försökte vi inse vad som just hänt. Och jag sa till min vän… och jag tittade på honom… och han säger ”Vad var det du just gjorde?”

Och jag sa: ”Jag… jag vet inte, jag bara… jag vet inte varför jag sa det”.

JM: Och det hände. Jag sa: ”Kan du träffa berget med en meteor”, och i samma ögonblick boom, det träffades. Och hela… alla ljusen i Box Canyon, alla ljusen tändes i alla hem på grund av markens skakningar. Och folk kom ut med ficklamport upp i bergen, man kunde se dem, och man kunde… folk var rädda. Det där berget skakade. Och jag satt där och var förbluffad. Varför sa jag det där, bara några få sekunder innan det hände? Det är verkligen förvånande för mig.

Jag har ingen aning i världen, det är en av de där knäppa sakerna som det inte finns någon förklaring på. Jag vet inte varför jag sa det och jag har ingen aning om varför det hände på det sättet det gjorde. Det var sannerligen extraordinärt.

Den unge mannen som var där uppe med mig, han lever fortfarande i Las Vegas, och vi pratar om det då och då, det är underliga saker.

Har jag berättat för dig om min vän Bob Leeds? Jag har en ung… jag har en äldre vän vid namn Bob Leeds. Han är en storfräsare inom filmindustrin. Ja, det är en lång historia. Men, ja det är två delar i den här historien och den är väldigt lång. Men, i alla fall, Bob Leeds… jag skall berätta den korta versionen.

Bob Leeds är en god vän till mig men han var en mycket välplacerad judisk man i filmindustrin i Hollywood. Och han och jag var nära vänner, mycket nära vänner. Och så ringde Bob mig en morgon, en söndagsmorgon, och sa; ”Jag vill bjuda dig på frukost, låt oss gå ut och äta frukost”. Och jag sa: ”Okej”.

Han sa: ”Jag kommer att ta dig med till en av de bästa… vilken plats du vill gå till i San Diego, det är jag som bjuder”.

Så han kom hem och plockade upp mig, och… Gud, jag älskar Bob. Bob var fantastisk.

Så jag sa: ”Jag skulle vilja gå till…” Å, vad var nu namnet på staden, precis norr om San Diego? Det är en liten mexikansk stad, norr om San Diego. Jag minns inte namnet just nu, jag kommer ihåg det om en minut. Men den är i en lite fånig, lite ingenting stad, norr om…

Och han sa: ”Nej, vad jag hade tänkt mig var att gå in till centrum i San Diego, till en verkligt fin plats”.

Och jag sa till honom: ”Du sa att jag kunde få gå precis vart jag ville gå”.

Jag sa: ”Jaa, det är dit jag vill gå, till den här lite fåniga lilla staden, norrut”.

Så vi körde ut på motorvägen, det är omkring tjugo minuters körning, och när vi kör dit så pratar vi om saker och ting. Och vi kom in på ämnet människor vi skulle vilja möta igen. Människor vi har känt i det förflutna som vi skulle vilja möta igen.

Och jag berättade om några människor som jag skulle vilja se i mitt liv igen som jag har förlorat spåren av och sedan berättade han för mig, han sa: ”Jaa, det finns två människor som skulle passa in där för mig”. Han fortsatte: ”Det finns en gammal indianledare, Native American Indian, som jag kände när jag växte upp, han var som en andra far för mig”.

Och han sa: ”Jag älskade honom, och jag bara… jag skulle ge vad som helst i världen om jag kunde få se honom igen, den familjen igen. Jag vet inte ens om han lever. De människor som kände honom och kände mig har jag frågat och de vet inte ens vart han tog vägen. Han är försvunnen och inget vet vart. Det är den enda man jag verkligen vill se, den gamle indianen och hans familj”.

Han fortsatte: ”Och den andre mannen var en man som jag gick i skolan med och växte upp med. Han blev mormon och han blev mycket rik. Han är en fastighetsexploatör, byggnadsbranschen. Men jag har förlorat alla spår av honom och han var en mina käraste vänner i livet. Och jag har tappat honom också. Jag vet inte vart han flyttade. Ingen som kände honom vet heller. Så dessa är två människor jag skulle vilja träffa”.

Och så pratade vi om andra saker. Vi körde av motorvägen i den här lilla Mickey Mouse staden och vi körde genom city och där finns inget ställe att äta på, utom IHOP… International House of Pancakes. Ja, de är ju överallt.

Och så ja jag: ”Oh, där är en IHOP. Låt oss gå dit. Det är dit jag vill gå”.

Och han sa: ”Jordan, jag ville ta dig till en trevlig restaurang i San Diego och du kom upp till den här lilla staden för att gå till en IHOP?”

Och jag sa: ”Det är hit jag vill gå. Kom igen nu, du sa att jag kunde gå, detta är vart jag vill gå”.

Så vi körde in och parkerade, och vi gick in, och den här platsen är fullpackad för det är den enda platsen i staden att äta på, och till slut fick vi en plats, och när vi satt oss ner, han… helt plötsligt förändrades hela hans uppträdande. Jag såg att något var mycket, mycket radikalt fel med honom. Jag kunde se det på hans ansikte, jag kunde se att något var fel.

Och han sa: ”Där är den gamle mannen, precis där, och där är min vän, byggmästaren, just där. Båda två. Det där är den gamle mannen och där är min byggmästarvän”.

JM: Båda två. Och han sa till mig: ”Jag vet inte hur du gör det här, men förstå att från den här dagen och framåt så tror jag på att du är någon. Jag har aldrig sett det här. Jag har just gått igenom detta och sagt till dig att jag ville träffa de här två människorna, och ut från ingenstans kommer vi upp hit, och där är de! Så du har sålt mig. Jag vet inte vem du är, eller varifrån du kommit, eller vad det är du gör, men det är något underligt med dig”.

Så jag var förbluffad. Och han, han hade nästan tårar i ögonen. Han gick upp, gick över och satt med den gamle mannen, och sedan såg hans kompis honom och han går över dit och de sitter alla runt bordet och pratar… jag vet inte vad det är som händer. Jag visste inte. Jag ville bara gå till IHOP, så…

JM: Och han hade liksom tårar i ögonen. Han kom tillbaka och när vi körde hem sa han: ”Jag vet inte vem du är och jag vet inte hur det här hände. Men vad mig anbelangar så kommer jag aldrig mer att ifrågasätta någonting”.

Och han sa: ”Jag har haft så många underliga upplevelser runt om dig, konstiga saker, men idag… det där var… det där tog priset idag. Jag är totalt, kan inte tro vad som just inträffade idag. De två personerna i mitt liv som jag önskade få se, och du tog mig med hit upp till den här lilla staden, ut i ingenting till en IHOP, och där var de båda två. Så wow!”

BR: Bara för… bara för de människors skull som ser den här videon här, vi är allihop lite trötta för klockan har blivit lite över tre på morgonen här i Centraleuropa…

BR: Men du sa att du ville berätta mer för oss om reptiler och en av dem är skrämmande, den som du berättade i intervjun i september 2009, och du sa att du hade mer, och…

BR: … dessa är speciella, enligt min åsikt, för enligt vad du själv sa i septemberintervjun, att det faktiskt är ganska viktigt att rädda David Icke från att bli smädad såsom den enda person som har ”uppfunnit alla dessa historier om reptiler” och du vet att dessa inte är uppfinningar. Och du har hört många av dessa historier.

JM: Det är riktigt. Jag tog fram en del av de faktiska historierna till honom, ja.

JM: Och jag tror att jag även sa det. Jag sa det på scenen uppe i San José, när David talade, och det gjorde jag också, vid en konferens, och i slutet på konferensen blev det frågor och svar där David och jag var på scenen.

Och jag sa på den konferensen: ”Jag har min… jag är totalt övertygad om det faktum att det finns utomjordiska reptiler här på Jorden. Om detta finns det inte något tvivel i mitt sinne. Men det är inte på grund av att David Icke säger så. Jag har vetat detta långt innan David Icke kom in i bilden. Många år tillbaka. Jag har haft många olika historier som berättats för mig av mycket mäktiga personer, människor som är väl jordade, högt intelligenta, väl respekterade som under åren har berättat för mig om sina personliga möten öga-mot-öga med reptilaliens.

Jag måste tro när så många personer som är väl jordade och intelligenta talar om för mig saker – som flygplanspiloter, bankirer, fastighetsmäklare - som berättar för mig om sina personliga erfarenheter öga-mot-öga med aliens, reptilaliens, och jag måste förmoda att där ligger något i det.

BR: Jaa, det är väldigt fint av dig att offentligt ta bort lite av trycket på David…

JM: Yeah.

BR: … därför att David har blivit förlöjligad för detta, så låt oss alla bli förlöjligade för det…

BR: Därför att det är en av de viktigaste berättelserna på den här planeten just nu, och folk måste veta vad sanningen nu är. Människor behöver veta. Och jag skulle älska om du ville berätta några mer historier som du tror är autentiska…

JM: Jag gjorde en radioshow och blev intervjuad på Lou Epton show i Las Vegas för många år sedan, jag tror kanske 1989, jag tror att det var 1989. Eller 88. Så vi talade med varandra för några få år sedan och Lou Epton vid den tiden… kär, kär vän, Lou Epton. Jag älskar honom högt, han var en mycket, mycket undrbar man.

Han lever fortfarande, han är i Las Vegas, pensionerad. Men han hade i stor pratshow i Las Vegas under morgontimmarna, en morgonpratshow. Och jag hade en på kvällen, en pratshow som gick på kvällstid. Men jag var i Los Angeles och Lou ringde upp mig och ville göra en intervju. Och detta var en tvåtimmarsshow. Jag tror att det var 1988.

Men i alla fall, i processen, drog jag upp ämnet reptilska utomjordingar. Och min uppfattning om utomjordiska reptiler och vad de forntida folken i den forntida världen, babylonierna, sumerna, fenicierna från Kanaan, egyptierna – speciellt sumerna – alla de forntida människorna i världen talade om utomjordiska reptiler. Och så, jag bara drog upp det i förbifarten, att jag tror att det finns utomjordiska reptiler här. Jag har hört för många historier, och sedan berättade jag en del av dessa historier som jag hört.

Jaa, efter programmet fick jag ett telefonsamtal från en man som jag senare fann är en extremt rik affärsman i Las Vegas. Han köper och säljer hotell och affärsbyggnader i Vegas och han var den störste där.

Och han sa till mig: ”Jordan, vi lyssnade på Lou Epton, vi älskar Lou Epton, så på morgonen lyssnar vi till Lou Eptons show. Men den här morgonen, när du kom in började vi… vi blev så intresserade när vi lyssnade på dig att allihop bara slutade arbeta för en stund och lyssnade på dig. Och sedan nämnde du utomjordiska reptiler och det chockade oss”.

Och han fortsatte: ”Jag är kristen och jag har fem män som arbetar för mig på mitt kontor och de är också kristna och alla tillhör samma kyrka. Vi går alla till samma kyrka och alla vi sex finns här på kontoret och vi hörde på dig idag”.

Han sa: ”När du nämnde reptiler så måste jag ringa dig och berätta för dig. Vi är kristna men varje år går vi någonstans i världen på semester och mitt företag betalar allting. Så jag tar alla fem familjerna, alla sex familjerna, och vi reser tillsammans på semester någonstans. Och förra året…”

Och han sa: ”Förra året bestämde vi oss för att kampa under några veckor i Colorado. Vi var uppe i bergen och vi bröt upp en morgon och promenerade upp till toppen på det här berget. Vi var nästan där i alla fall, med kampingen, och sedan nästa morgon när vi bröt upp gick vi upp till toppen på berget för att titta ut över landskapet. Därute i dalen kunde vi se att där hade varit ett område som hade skalats av. Det var som ett runt område som hade skalats bort. Och det var en cirkel av människor där och de hade alla långa dräkter. De höll varandra i händerna och svängde fram och tillbaka, sjungande och mässande. Man kunde nästan inte höra dem”.

Men han sa: ”Men det var mycket tyst där vi var och vi kunde se att det var någon sorts ritual, dansande eller svängande fram och tillbaka i en cirkel. De höll alla varandra i händerna. Och där var uppenbarligen någon i mitten, som en präst eller någonting i mitten”.

Och han sa: ”Detta var ju i mitten av ingenstans som dessa människor är här ute med detta som de gjorde. Vi var uppe i bergen och tittade ner på dem och medan vi stod där, tittande på dem, helt plötsligt poppade en andra figur ut från ingenstans, men den var större än mannen som var i mitten. Och den pekade upp mot oss”.

Och han fortsatte: ”Och all sång upphörde, alla stoppade och pekade”, och han sa ”vi visste att man hade sett oss. Vi visste inte vad som pågick, men vad den nu var, så poppade den in från ingenstans, pekade upp på oss och alla pekar nu på oss. Så vi förstod att det var bäst att bara sticka därifrån”.

Sedan sa han: ”När vi vände oss runt så stod den bakom oss. Den där saken som var där nere var redan bakom oss! Det var så kvickt den förflyttade sig. När vi vände oss om för att springa därifrån såg vi att det var en utomjordisk reptil som stod bakom oss”.

Han fortsatte: ”Den här saken var åtminstone sju eller sju och en halv foot hög – ca 2.40 m – kanske t o m åtta foot, hade ett huvud av en manlig reptil, men det var ett reptilhuvud. Den var mycket muskulär, såg ut som om den hade en mänsklig kropp, som en normal mänsklig kropp, men en reptilkropp, extremt muskulär. Och den tittade på oss och kastade någon sorts förtrollning på oss så att barnen och kvinnorna, ingen kunde röra sig. Vi var som fastfrusna”.

Och han sa: ”Och även… ingen kunde säga någonting. Ingen kunde gråta, ingen kunde springa, ingen kunde göra någonting. Vi stirrade på den och den tittade på oss, men den hade kontroll över oss. Den hade låst oss så att vi inte kunde röra oss, vi kunde inte ens skrika, vi kunde inte göra någonting”.

Och den här saken stirrade på oss allihop, tittade på barnen, tittade på kvinnorna. Denna reptilska utomjording. Vi är bara kristna människor, i en kyrka. Men vi såg en utomjordisk reptil. Den här saken var inte från den här världen. Den här saken tittade på oss allihop, den tittade på männen och den blick han gav oss gjorde att vi förstod. Han sa ingenting, men vi visste. Han sa: ’Jag skall lämna er ensamma nu, men när jag går härifrån är det bäst ni försvinner härifrån.’

Och han fortsatte: ”Utomjordingen promenerade precis som om han skulle lämna oss (gör ett lätt ljud) och han försvann. Bara så där, han var borta. När han hade gått, i samma ögonblick han var borta kom alla tillbaka till livet. Och småbarnen skrek, kvinnorna gapade och skrek, alla kom till sans, omedelbart.”.

Och han sa: ”Vi sprang som om, som vi var totalt galna. Sprang tillbaka till bilarna, vi sprang nerför berget, kom in i bilarna och kvinnorna skrek och barnen gapade. Sedan körde vi tillbaka, det var den mest otroliga, skräckfyllda upplevelsen vi varit med om”.

Och han säger: ”Alla männen på mitt kontor kan tala om för dig: vi såg en reptilalien i Colorado. Så, när du talar om reptilaliens och den forntida världen har jag nyheter för dig: där finns en i Colorado – vi såg honom”.

Och han sa: ”Den här saken sprang tillbaka och det gick så fort att det var bara… (gör ett smällande ljud) borta! Men det var så snabbt den kom upp bakom oss. Vi visste att vi hade blivit sedda, vi vände oss runt och det var för sent, den stod redan där”.

Och han säger: ”Så när jag hör sagor numera om folk som har sett reptiler, så måste jag säga att det är sex familjer här och vi tillhör alla samma kyrka, och jag kan garantera dig, vi såg en. Det kan du slå vad om”.

Så... och detta är… och jag fann, därför att jag började fråga frågor när jag var i Vegas om den här mannen och hans företag, och ja, han är en mycket förmögen man och ett mycket, mycket stort bolag, välkänt i Las Vegas för köp och försäljning av hotell och stora, du vet, egendomar.

BR: Min misstanke, som kanske är din också, är att för varje person som kommer fram och rapporterar en historia så finns där hundratals andra som inte gör det.

BR: Det kanske är tusen andra som inte gör det för vem skulle komma fram offentligt och tala om en historia som den? Inte så många.

BR: Och en av orsakerna, naturligtvis, varför jag vill uppmuntra dig till… (skrattar) varför jag har stött dig i att komma fram och berätta dessa historier, är inte bara för att stödja David Icke utan för att stödja andra människor som har haft dessa upplevelser. För jag misstänker att de är ganska vitt spridda, och ingen vill tala om det.

JM: Talade du någon gång med Dr Roger Leir om det här fallet uppe i Bakersfield?

BR: … och han är en mycket fin man. Jag tror inte jag känner till om incidenten i Bakersfield. Berätta för mig.

JM: Ja, jag försöker komma ihåg historien. Om han var här skulle han ge dig den verkliga historien men jag kommer bara ihåg grunderna i den, att där var en man uppe i Bakersfield som är en brandinspektör. Han är brandinspektör för Brandkåren och han har haft reptiler som kommit in i hans sovrum. Han och hans fru har haft reptilska utomjordingar, säger han, som kommit in i sovrummet. De skadade dem inte men han sa, han berättade för Dr Leir… För han ringde till Roger Leir, för Roger är känd för sitt arbete med utomjordingar och, ah…

JM: … implantat. Så Roger körde upp för att träffa honom och detta är… den här mannen är vid Brandkåren, som en inspektör, mordbrandsutredare, för Brandkåren. Och han sa att mannen sa att på natten då han och hans fru ligger i sängen, väggen mitt emot dem blir liksom vatten, och blev… såg ut som vatten. Och reptilaliens gick igenom det. Och när de kom igenom blev väggen en vägg igen.

Och han sa att de därefter stod där och tittade på honom och gick runt i rummet. Han sa: ”Vi var så vettskrämda och kunde bara titta på dessa reptilaliens som gick omkring i sovrummet. Sedan kände vi den här underliga känslan igen, och väggen blev som vatten”.

Och jag tror att detta är intressant på det sättet, du vet, vad är det, StarTrek, eller vad det nu är? Väggen ser ut som vatten? Ja, detta var länge sedan den här mannen berättade… detta var för länge sedan. Och han sa att utomjordingarna kommer att promenera tillbaka igenom igen.

Så han sa att vad de bestämde sig för att göra var att de tog en handduk, en stor, stor handduk, som hade samma färg som mattan. Och de – och jag försöker bara att komma ihåg allt detta från upplevelsen – men de limmade på baksidan, eller tejpade aluminiumfolie på baksidan, omkring sex eller åtta ark av aluminiumfolie, över och över igen på toppen av varandra, och tejpade dem på handduken, sedan la de den tillbaka över så att idén var att någonting som kommer igenom den väggen kommer inte att se handduken för den har samma färg som golvet, och skulle gå och pressen skulle vara på aluminiumfolien, för att bevisa att där fanns någonting i det rummet.

Och han sa: ”Och säkert, dessa saker kom tillbaka, och sedan några få dagar senare kom de tillbaka och gick igenom, och gick runt och tittade på honom och henne i sängen, och sedan gick de tillbaka över och gick tillbaka genom väggen igen”. Och han sa; ”Jag fick dem. De steg på mattan… på handduken”. Och han sa: “Yeah”.

Och han plockade upp den och du kunde se fotavtrycket av foten av de tre… jag tror han sa att där var som tre fingrar på foten. Och ändå var där en bit av nageln som satt fast i mattan, och de tog den nagelbiten och de ringde Dr Leir och visade den för honom. Och de hade sänt den lilla biten av en nagel till, jag vet inte, Los Alamos, det är ett av de där stora forskningslaboratorierna.

Och de sa att denna var… den levde fortfarande. Den var fortfarande vid liv, det var en levande vävnad och den var fortfarande levande, och den verkade växa. När de fick den, i motsats till var den var nu, hade den växt på längden, så den verkade växa även fast den inte var förenad med kroppen, den växte fortfarande.

BR: Fick de någon analys av vad detta… var detta under tiden för DNA-tester när de kunde…

JM: Ja, yeah, vet du vad? Han berättade just för mig det här, inofficiellt förstås, och han gick inte in på det särskilt mycket, för jag gissar att vi bara talade om reptilaliens och han sa: ”Jag håller just på med en del undersökningar av någonting som sker just nu uppe i Bakersfield”. Men de fick ett fotavtryck på aluminiumfolien för att visa att där var något som kom ut genom väggen, vad det nu var. Så…

JM: Därför att de kom genom väggen och deras avtryck är på aluminiumfolien.

JM: Exakt. De har interdimensionell kapacitet. De kom igenom och gick tillbaka igen också.

BR: Du kanske kommer ihåg att i intervjun vi gjorde i Project Camelot i september 2009 så tror jag att jag talade med dig om historien som berättades för mig av Barbara Lamb, och Barbara Lamb…

BR: … som är en advokat och supporter för många människor som har haft mycket underliga ET-upplevelser, och hon berättade för mig hur en reptilalien hade kommit ut från ingenstans i hennes sovrum och hade tyst hållit hennes hand under två minuter innan den försvann igen… försvann igen, tittade in i hennes ögon och kommunicerade med henne att den var vänligt sinnad och att den hade blivit speciellt fostrad till att interagera med människor för att ge dem meddelandet att inte alla reptiler är fientliga och vill skada. Och detta var den varelsens syfte och den kommunicerade med Barbara på det sättet.

BR: Och så, bara för att förvirra saken ännu mer, jag känner att i ärlighetens namn vill jag rapportera den där lilla historien också, för vi får inte låta oss påverkas av det värsta hos oss.

BR: Och med den lilla anekdoten från mig – eller från Barbara kan vi saga – vill jag mycket försiktigt avsluta här, för vi har nu kommit fram till slutet på vår tredje timma av bandet. Klockan är kvart i fyra på morgonen, till och med Jordan börjar bli trött. Jag är utmattad. Vi har (skrattar) båda kommit tillbaka från Vatikanen för bara några dagar sedan…

BR: … och det är en annan historia och stackars Jordan vet inte ens om han kan komma hem eller inte för vi har fått en vulkan på Island som gör en del saker…

BR: … för hela solsystemet håller på att gå in i någonting eller andra…

BR: … som aktiverar Jorden, och det är igen en annan historia. Så allt händer runt om här och i dessa avslutande sekunder på den här tejpen, Jordan, så vill jag tacka dig så mycket för att sätta allt detta på pränt, för vi har inte talat om Illuminati och den Nya Världsordningen den här gången, men vi har talat om ett annat område som troligen är ännu mer viktigt…

BR: … i termer av att rita upp den stora bilden av vilken vi här på planeten Jorden kanske är en ganska liten del.

BR: Och min egen övertygelse är att du säkerligen har en viktig roll här. Inte bara för att avslöja ockult kunskap som har hållits dold för oss, utan faktiskt att vara en kommunikator för dessa ämnen, för de är alla sammankopplade. De är alla kopplade till varandra.

BR: Och vi måste förstå alltihop. Och… vi har bara sekunder kvar här. Jag känner det som om jag kommer att bli sopad av scenen, och jag vill tacka dig igen på de hundratusentals människors vägnar som kommer att titta på detta, så tack Jordan Maxwell.

Jordan Maxwell -
Närkontakter och andra historier

Bill Ryan

bill@projectavalon.net

unique visits

Jordan Maxwell - Närkontakter och andra historier

Bill Ryan

bill@projectavalon.net

var sc_project=3955854; var sc_invisible=0; var sc_partition=46; var sc_click_stat=1; var sc_security="55d02a1d"; <a href="http://www.statcounter.com/" target="_blank"><img class="statcounter" src="http://c.statcounter.com/3955854/0/55d02a1d/0/" alt="free log"></a> unique visits

Jordan Maxwell -
Närkontakter och andra historier

unique visits