|
|
 |
 |
|||
|
||||
Bob Dean på Exopolitikernas möte,
Barcelona, 25 Juli 2009
Klicka på länkarna i texten nedanför för att se högupplösning på bilderna från NASA som Bob refererar till i sin presentation. Alternativt klicka på var och en av ikonerna i kollaget för större bild som kan laddas ner och examineras närmare.
Bilderna är flera Mb var och en. Du är välkommen att dela med dig av dem till vem du vill. (Notera att den tredje bilden, vilken på många sätt förefaller som den mest spektakulära, möjligen har en prosaisk förklaring: klicka här och läs med intresse).
Jag hoppas att jag hörs. Kan någon sätta på den här?
Innan jag börjar vill jag säga några ord av djup uppskattning av sponsorerna och människor som har satt ihop det här programmet. Jag har varit involverad i att tala offentligt över hela planeten och över hela USA. Jag har varit på konferenser här, jag har varit på konferenser där. Och jag vet hur fruktansvärt svårt det kan vara att sätta ihop ett program som detta.
Jag måste säga att jag har en kolossal respekt och beundran för människorna som gjort detta. Mest av allt så har jag respekt för deras mod att handskas med ett subjekt som detta, där de flesta inom elitens ledare och maktgrupperna i världen helst vill att ett sådant subjekt som detta skall försvinna. Och dessa modiga unga män som har satt ihop detta är tappra och de förtjänar er respekt och beundran, och jag vill säga att jag tackar er, för jag vet vad ni har gått igenom.
[Applåder]
Nu, jag måste förklara någonting annat för er. Jag läser aldrig från ett manuskript. Jag har inte något förberett manuskript att följa. Jag går upp på scenen och jag talar till människor som ni och jag liksom ger det vingar. Jag har så mycket material och jag har ett sådant problem med att hålla det inom den tidsram jag har tilldelats. Idag har jag kommit förberedd att tala till er under tre timmar, men jag har bara tillåtelse till en timma och femton minuter. Så någonting måste tas bort. Men följ med mig, jag skall göra det bästa jobb jag kan. Det är viktigt att ni ser fotografierna av NASAs bilder som jag tagit med mig.
Min resa började för 45 år sedan. Jag påbörjade en resa som, om jag hade veta då vad jag vet nu, om jag vetat om de plågor, den ångest, den hjärtesorg jag skulle genomgå under dessa 45 år, då hade jag kanske inte börjat på den resan alls.
Men här är jag i Barcelona år 2009 tillsammans med en del av de mest förtjusande människor jag någonsin mött. Ser jag tillbaka så finner jag att resan var mödan värd, den var värd alla plågor, den var värd hjärtesorgen. Jag är förtjust över att vara här och jag är förtjust över att se er alla här.
Det är en sådan uppmuntran för mig att människor börjar kräva sanningen. De vet att man har ljugit för dem från första början och de vill veta. Och jag skall – här, den här aftonen, förhoppningsvis – bidra med en liten bit för att hjälpa er att förstå och hjälpa er att veta.
Under det mesta av mitt vuxna liv, eller mest av den första delen av mitt vuxna liv, var jag en professionell soldat. Jag var i armén. Jag gick in i armén 1950 för att undvika inkallelsen och det slutade med att jag började i Officers Candidate School (OCS) och, så hjälpe mig Gud, medan jag gick på OCS vid Fort Riley i Kansas så invaderade Nordkorea Sydkorea.
Det nästa jag vet så är jag vid frontlinjen i Korea, skjutande på en bunt förb-e kineser och nordkoreaner som försökte döda mig – och jag hade ingenting emot dem, jag ville inte döda dem. Här är jag nu 1951, ledande stridsförband i Korea i ett av de blodigaste krig vi någonsin haft, och resten, jag gissar att man kan säga, är historia.
Jag ledde stridsförband i Korea 1951, jag tillbringade 27 år i aktiv tjänst och jag var också involverad i kriget i Sydöstasien 1970, där jag var delaktig i en organisation som samlade underrättelser i djungeln i Sydöstasien, Sydvietnam, Laos och Kambodja. Låt mig säga er att en del av dessa år var ganska förfärliga.
Den mest skakande erfarenheten jag fick var när jag blev förordnad till Paris i Frankrike 1963 till vad vi ansåg vid den tiden ett ”plyschförordnande”, ett bottenförordnande! Jag hade ingen aning om vad jag skulle finna när jag kom dit.
När jag anlände på sommaren 1963 anlände jag med ett Top Secret-tillstånd. När jag anlände till Supreme Headquarters Allied Powers i Europa, vilket var beläget vid den tiden i en liten stad vid namn Rocquencourt, alldeles utanför Paris, var mitt säkerhetstillstånd uppgraderat till Cosmic Top Secret, vilket då var – och fortfarande är idag – den högsta nivån av säkerhetsklassificering som NATO har.
Jag måste ha ett Cosmic Top Secret-tillstånd för att arbeta i SHOC – Supreme Headquarters Operations Center – krigsrummet. Jag var en Senior Master Sergeant vid den tiden och, när jag var förordnad i SHOC fick jag jobbet att ta hand om tjänstgöringslistorna. Vi arbetade på 24 timmars-basis, dag efter dag efter dag. Och jag fick jobbet att sköta tjänstgöringslistorna när jag arbetade i SHOC.
På den tiden – låt mig säga er, krigsrummen var något primitiva. Ni har sett bilder idag, det är jag säker på, av kontrollcentren av de största installationerna som S.A.C. (Strategic Air Command) i Colorado Springs. Allting är elektroniskt. Allting är demonstrerat på väggförlängningar precis som den här väggmålningen där uppe.
På den tiden hade vi teleprinter, vi hade fälttelefoner och, om vi ville ha något på display måste vi gå upp och ta en nål och sätta den på en vägg och visa kontrollanterna var den här divisionen var, var det där Sovjet-regementet var och så vidare, mycket primitivt.
När jag anlände på sommaren 1963 hörde jag rykten om en studie som var på väg. Det intresserade mig omedelbart för studien handlade om UFOs och jag var nyfiken på den möjligheten. Jag var nyfiken på UFOs och hade ingen aning om då vad de representerade. Men vi brukade diskutera detta i SHOC, i krigsrummet, att något var på väg. Vad var det om? Vad hände?
Ja, det visade sig att på morgonen den 2 februari 1961 började nästan det tredje världskriget. Det var involverat i överflygningar i stort antal med cirkelrunda metalliska farkoster, de flög i formation, mycket uppenbart under intelligent kontroll. De skulle flyga ut från den sovjetiska sektorn i Warsaw Pact mot USA i formation med hög hastighet och på mycket hög höjd. De flög norrut över Engelska kanalen, över den södra kusten av England och sedan försvann de från NATOs radar över Norska havet.
På den morgonen den 2 februari 1961 började nästan det tredje världskriget. Sovjet gick på rött alarm.. NATO-styrkorna gick på rött alarm. Alla var, ni vet… fingrar på utlösningsknappen, tummarna placerade ovanför dessa röda knappar. Och tredje världskriget var bara några ögonblick bort.
Inom 20 minuter var allt över. Objekten flög bort, vände norrut och försvann från radarn. Allt var över. Efter att den händelsen uppstod sa en man vid namn Sir Thomas Pike, som var en Deputy Supreme Allied Commander i Europa vid den tiden: Jag har fåt nog av detta. Dessa objekt har visat sig regelbundet från tid till annan. Som jag sa, de nästan triggade ett krig. Vi måste komma till ett beslut och finna ut vad i hel-e det är som pågår här. Jag vill veta.
Så han började en studie. Han initierade en studie i SHAPEs (Supreme Headquarters Allied Powers Europé) högkvarter som varade under tre år. De publicerade den och delade ut den under sommaren 1964 medan jag arbetade i krigsrummet. De gav den titeln An Assessment: An Evaluation of a Possible Military Threat to Allied Forces in Europe.
Det var allt den hade: bara ett titelhuvud och framsida, man kunde inte lära sig mycket om det: An Assessment (En utvärdering) av ett möjligt militärt hot mot allierade krafter i Europa.
Jag arbetade i krigsrummet en tidig morgon runt kockan 2 eller 3 och, som jag skämtsamt brukar referera det till, kaffet var för svart för att drickas. Vi läste alla tidningar och magasin. Många av er har hört att militärlivet är omkring 99 % uttråkning som avbryts med 1 % av ren terror. Och det är precis vad det brukade vara och troligen är även idag. Jag satt där och nickade till och den här amerikanska luftförsvarskaptenen tittade på mig och sa: Vakna!
Han gick över till valvet. Valvet vid SHOC var ett kassaskåp man kunde gå in i. Du öppnade en dörr och gick in och vi förvarade hemliga dokument där inne. Kaptenen gick över till en fil och drog ut det här dokumentet och slängde det på mitt skrivbord och sa: Läs det här, det får dig att vakna till!
Mina damer och herrar – mitt liv förändrades. Jag öppnade den första sidan och jag kunde inte lägga ner den. Jag läste och läste och läste. Och jag läste det varje gång jag var i tjänst i krigsrummet. Jag var chockad och jag var förstummad av innebörden i den där studien. Som jag sa, mitt liv har aldrig mer varit detsamma som innan detta.
Studien, kort sagt – och jag måste i korthet lägga ut detta, jag skulle kunna prata i två timmar om detta – men studien drog helt enkelt slutsatsen: Finns det ett hot mot de Allierade i Europa? Uppenbarligen inte!
De drog slutsatsen att planeten Jorden och den mänskliga rasen hade befunnit sig under en sorts övervakning eller observation under hundratals, om inte tusentals, år. De slöt sig till, år 1964, att här var åtminstone fyra olika grupper utomjordingar som kom hit, observerade oss, övervakade oss, analyserade oss, tittade närmare på oss och vad vi höll på med. De drog slutsatsen att det inte verkade vara ett militärt hot involverat för de upprepade demonstrationerna av otroligt avancerad teknologi och visade för oss att om de hade varit fientliga eller onda, så skulle det vara absolut ingenting vi kunde göra. Om de var onda i sin intention och de var fientliga mot oss, då skulle allt ha varit över för länge sedan.
Så slutsatsen var att det var fyra olika grupper involverade. De har kommit hit under en mycket, mycket lång tid. Uppenbarligen var de varken fientliga eller illvilliga. Frågan var: vad i hel-e gör de här? Varför är de här och varför är de intresserade av oss? Jaa, vi visste inte 1964 vad deras agenda eller deras motiv var och jag vill säga till er, ärligt och uppriktigt, att även idag kan våra myndigheter, våra äldre militärer, vårt nationella säkerhetsfolk fortfarande inte riktigt greppa vad deras motiv är och vad deras agenda är.
Jaa, den här studien 1964 var helt enkelt en början för mig. Som jag sa, jag blev aldrig riktigt densamma igen. Jag sa skämtsamt att jag vanligen är en normal människa. Och, efter att jag läst den studien och startat min 45 år långa forskning, förlorade jag alla aspekter av det normala livet. Jag skall vara ärlig och säga till er att över åren med mina studier, och det material jag har lärt och samlat in, har detta förorsakat inom mig en total tillintetgörelse av min syn på världen, min gamla världs paradigmer.
Den världsbild som jag haft sedan jag var barn och växte upp – allting lät klokt och vettigt, ni vet. Jag visste varför jag var här och jag visste vart jag var på väg, vad som hände. Efter att jag tillbringat 45 år med det här, så kollapsade allt runt mina knän. Det var den destruktiva aspekten av min personlighet. Det var den del som ändrade mig komplett från den sorts människa jag hade blivit till den sorts människa jag är idag.
Mina damer och herrar, jag har blivit totalt främmande (skratt). Inget avsiktligt skämt.
Jag sa i några intervjuer och förhandsvisningar och sådant: Jag har haft – under många, många år – en älska-hata-relation med den mänskliga rasen. Den ena minuten älskar jag er och den nästa minuten hatar jag bara åsynen av er. Ena minuten tillber jag er för den potential och den skönhet som finns i er musik och er litteratur och er konst och nästa minut säger jag: Åt hel-e med er allihop. Spräng dem i luften. Låt dem spränga sig själva. Rensa bort dem från planeten. Bli av med dem!
Det är en del av kampen för att man mister sin gamla världsbild när ens hela paradigm kollapsar runt ens knän. Så den man som står framför er här idag är bokstavligen ett mänskligt vrak, jämfört med vad jag brukade vara. Men jag känner mig ganska bra. Jag har mist alla mina gamla illusioner. Jag öppnade mina ögon och jag såg framtiden. Och jag är mycket lycklig över vad jag ser. Jag har lärt mig genom åren från en oändlig variation av källor här och där och överallt. Jag drog mig inte tillbaka från armén förrän 1976 och jag behöll mitt Top Secret-tillstånd till det ögonblicket. Efter att jag pensionerades började jag arbeta för Federal Emergency Management Agency (FEMA) och arbetade ytterligare 14 år för USAs regering, där jag hade ett Top Secret-tillstånd
Så jag har totalt 41 år i federal tjänst för USA. Men jag har hört saker genom åren som bokstavligen ännu idag förstummar mig och chockar mig. Jag har lärt att den mänskliga rasen är en hybrid ras. Jag har lärt mig att vi inte är helt ensamma, vi har aldrig varit ensamma. Vi har haft en intim interrelation med avancerade utomjordiska intelligenser från början av vår historia. Och låt mig berätta för er att den intima relationen håller fortfarande på.
Denna ras, speciellt, uppenbarligen omkonstruerade oss som en art för omkring 200 000 år sedan. Vad vi är här idag är vad vi kallar homo sapien sapiens – ni är en konstruerad skapelse. Era gener har blivit manipulerade. Ni är inte desamma som ni var och är inte desamma som era barn och barnbarn och barnbarnsbarn kommer att vara under de nästa hundra åren.
Den mänskliga rasen genomgår nu en transition eller övergång, egentligen är det mer än en transition. Det är vad jag har lärt mig en transcendental transformation in till en ny ras, in till en ny framtid. Och era ättlingar kommer att bli lika annorlunda från vad ni är här idag som ni är från vad den gamla Australopithecus var för många år sedan.
Detta är inte något att vara rädd för. Det är något att se fram emot. Ni växer, ni utvecklas och ni blir en ny ras, en ny art. Era barnbarn, barnbarnsbarn och ättlingarna i nästa århundrade eller två har sitt öde i stjärnorna. Tvivla inte på detta för en minut!
Den här arten, den här rasen, den här bråkiga bunten apor, har ett öde i stjärnorna och vi är en del av detta oändliga universum som är fyllt med intelligent liv. Och vi har varit det från begynnelsen men vi har först nu börjat vakna upp och förstå det. Först nu börjar vi öppna våra ögon och lyssna med våra öron och ser ut där och säger: All right, var har jag varit? Var är jag nu? Vart är jag på väg?
Som jag sa så är era öden i stjärnorna. De generationer som kommer efter er, era ättlingar, era barnbarn och barnbarnsbarn kommer att gå ut dit och de kommer att kräva sin rättmätiga plats [Applåder]. I ett universum fyllt med intelligent liv. Er plats därute tillhör er. Ni har rätten till den och ni kommer att kräva den.
Det finns så mycket att tala om. Jag har fått en del diabilder som jag vill dela med er. Kan ni gentlemän vara så snälla och sätt upp de första bilderna på skärmen? Jag är välsignad med några mycket underbara människor bakom scenen.
Jag vill gärna börja med en bild som den här. Bilder av den här sorten inspirerar mig. Det ger en glimt av samhället du är en del av, en liten glimt av stjärnorna därute, nebulosan. Det är därifrån vi kommer och det är dit vi skall resa hem igen. Det är där ni hör hemma. Nästa bild, tack.
Jag älskar dessa, de är så vackra. Jag har några av dessa på min vägg därhemma. De inspirerar mig. Jag tittar på dem och jag en känsla av igenkännande av att jag har varit där förut och jag vet att jag kommer tillbaka dit.
Men någonting hände i mitt land under de senaste fem åren som jag är mycket, mycket oroad för. Bara förra veckan firade USA 40-årsjubileum för att ha satt en man på månen. De gick igenom hela den här whoop-dee-do med att klappa oss själva på ryggen. Jisses, var inte det fint. Armstrong, Aldrin, ni vet, Collins däruppe i omloppsbana, på månen. Är vi inte fantastiska människor, är vi inte magnifika? Titta vad vi gjorde!
Jaa, låt mig berätta om några saker som de gjorde som ni kanske aldrig har hört talas om innan. De tog de få bilder de hade, de hade allt sänt på TV. Alla – Rock, Walter Cronkite och alla av dem tittade uppåt. Golly, gee, är inte det fantastiskt, är inte detta fint. Vi har fått ett par gubbar på månen.
Mina damer och herrar, min regering, NASA, vilka många av oss i USA säger står för Aldrig ett rakt svar, (Never A Straight Answer) fortsatte med att radera 40 rullar film om Apolloprogrammet – resan till Månen, flygningen runt Månen, landningen på Månen, promenaden av männen här och där. De raderade för jisse namn 40 rullar film av dessa händelser!
Nu talar vi om flera tusen individuella bilder som togs som de s k auktoriteterna bestämde att ni inte hade rätt att få se. Åh, de var sprängstoff, socialt oacceptabla, politiskt oacceptabla. Jag har varit rasande. Jag är en pensionerad kommendörkapten. Jag var aldrig känd för att ha massor av tålamod.
Hela idén, när jag kom på det, att de hade raderat 40 filmer som innehöll flera tusen individuella bilder på vad som verkligen hände där uppe, gjorde mig så rasande att, ni vet, jag kunde ha slagit chefen för NASA på käften.
Jag är inte den lättaste mannen att ha att göra med. Jag gillar att säga det till folk, precis som Henry Higgins i My Fair Lady, så har jag saften av mänsklig vänlighet i en fjärdedel av varje ven, så jag är verkligen en vänlig man. Men jag har kapaciteten, potentialen att vara ganska farlig och våldsam. Och dessa lögner och dessa mörkläggningar som jag har fått kännedom om direkt från källan under åren som gått, bokstavligt talat gör mig rasande.
Och jag hoppas att jag gör er rasande för dessa auktoriteter, dessa fårskallar på höga positioner av makt, som fortsätter att spendera alla de pengar som det amerikanska folket gör för sitt eget användande, sina egna privata förehavanden, och sedan ljuga munnen full om vad sanningen i verkligheten är!
Tack vare idén att det fanns några få anställda på NASA för 40 år sedan – även idag finns det några goda människor som arbetar där, trevliga och ärliga människor – jag har en del film som de bevarade, som inte blev förstörda. Mina herrar, sätt upp nästa bild för mig (applåd).
Detta är ett foto från NASA. Detta är Apollo 12, Apollo Systems 12, roll number 50, negative number 7348. De flög over Månen innan de landade. De gick in i omloppsbana runt Månen, som många av er känner till. Jag är säker på att detta inte är någon hemlighet. De gick in i omloppsbana runt Månen och, medan de var där i omlopp runt Månen, började ett antal onormala artefakter som dök upp, bli av intresse för dem. Nästa bild, tack!
Ah, this picture was taken by Neil Armstrong. Medan han tittade ut genom fönstret på deras lilla flygplan flög det här objektet förbi. Där är Månen i bakgrunden, naturligtvis, under objektet som flög förbi fönstret i det lilla flygplanet som de satt i. Neil tog sin Hasselblads-kamera , satte upp den framför fönstret och tog den här bilden. Nästa bild, tack!
Ah, NASA Apollo 12, roll 51, negative 8653 någonting som det här. Detta är ett objekt i bra storlek. Detta är flera hundra fot i diameter och kom upp intill Landaren och flög bredvid dem under en tid. Grabbarna i Apollokapseln satt upp sin kamera framför fönstret och fotograferade saken, och jag har alltid skämtsamt sagt att där var män på insidan av den här för att ta foton på NASAs farkost. Vi tog fotografier av dem och de tog fotografier av oss. Nästa bild, tack!
Foto NASA Apollo Systems number 14 – Apollo 14 – rulle 70, negative, vad är det – 9837 eller 9887? Detta är Lansberg-kratern på Månen. Grabbarna i omlopp ovanför Månen var särskilt fascinerade av Lansberg. De hade fått ett speciellt uppdrag att ta bilder på Lansberg därför att kratern, vilken de betecknade som Lansberg, hade något som pågick i kratern som var mycket avvikande. Det var byggnationer som pågick. Där var enorma anläggningar i kratern där uppe.
Så de var speciellt utsedda och förordnade till att fotografera Lansberg för att se om de kunde räkna ut vad i helsike som pågick där nere i kratern på Lansberg. Medan de tittade på Lansberg började det här objektet att uttrycka sitt intresse för dem och flög bredvid dem. Nu, den här linjen är en artificiell linje som drogs för att visa er den… det gav riktningen för vart det här objektet var på väg. Detta är en bra storlek på objektet som flög förbi Apollo Lander.
Gud, jag är så glad att en del av dessa räddades. Jag blir fortfarande arg, 40 rullar med film, för jisse namn, och de raderade dem. Hursomhelst, nästa bild, tack!
Detta är same photo of Lansberg, but the next negative, 9838 av detta objekt här som flyger förbi. Nästa bild!
Ah, nu kommer vi in på något ganska intressant. Jag vill ge er bara en kort bit av historia här. Tillbaka till NASAs tidiga dagar och Apolloprogrammen, så fick jag den här bilden från den japanska rymdstyrelsen, det japanska NASA. De har ett enormt program som pågår där i Japan. Ni vet väl att japanerna är klipska människor?
Den japanska rymdstyrelsen signerade ett kontrakt med NASA för många år sedan, för att köpa kopior av alla bilder som NASA tog under Apolloprogrammet. Och jag är säker på att japanerna betalade ansenliga mängder av pengar för det här kontraktet. Och allteftersom filmerna blev framkallade och fotona blev gjorda, så skeppades de till Japan och japanerna hade en enorm reservoar av regionala bilder från NASA. De köpte dem, de betalade för dem, så det här fotografiet släpptes av den japanska rymdstyrelsen, ni kan se den japanska skriften här.
This was taken by Apollo 13. Nu, ni känner alla till, det är jag säker på, Apollo 13. Det var det avbrutna uppdraget som skulle gått till Månen för att landa och de hade en olycka på vägen. De kunde inte landa. De kom förbanne mig knappt tillbaka!
När de var på väg till Månen – här är Månen – började flera saker att hända. Några underliga objekt uppenbarade sig på utsidan av fönstret på rymdfarkosten så männen grabbade tag i deras Hasselbladskamera och började ta bilder. Det här fotot visar tre olika objekt. Detta ser ut som ett runt objekt med en förstorad kupol på toppen. Detta är ett mindre objekt med en sorts diskformad farkost, men den här kommer in från höger. Nästa bild, tack!
Här är vi. This is a blowup of the positive in the photograph och här är en förstoring av negativet av det här objektet. Mina damer och herrar, det här speciella objektet är fem miles långt! Jag är frestad att använda termen big mother (stor moder). Skämt åsido, så verkar det vara ett moderskepp. Det är gigantiskt, fem miles långt (8 km) och här är dessa grabbar från NASA uppe i den här lilla förkrympta Apollokapseln, och de tittar ut genom sitt fönster och de ser någonting som är fem miles långt! Det skakar upp dem en aning. Och när de kommer tillbaka till NASA skrämde dessa bilder upp dem totalt. Nästa bild, tack!
Ah, this is the next sequence. Här har detta stora moderskepp flyttat sig till mitten av ramen och något annat har kommit upp över här, vilket har beräknats vara två miles långt (3,2 km). Men detta upprörde verkligen grabbarna. Jag har aldrig fått möjligheten att få veta vilken av de tre Apollomedlemmarna i Apollo 13-gruppen som skulle erkänt att någonsin ha tagit dessa bilder.
Så, som ni vet, astronauterna på Apollo hotades till livet, jag skojar inte. De hotades allvarligt. De till och med deras familjer hotades om de någonsin spred ut något av den information som de visste om. Nästa bild, tack!
Here’s the big mother; här är det andra fotot på en 2 miles långt skepp. Här är en bild av positivet och här är negativet. Den här modern är fem miles lång. Här uppe kan ni se vad som verkar vara två cirkulära objekt, antingen anländer de eller flyger från det speciella, stora skeppet.
Jag kan nästan förstå varför auktoriteterna på NASA, varför auktoriteterna inom rymdprogrammet inte ville att den här informationen kom ut. De var rädda, de var förstummade, de kunde inte handskas med det själva och de tänkte att om de inte kunde handskas med det, så kan inte vi det heller.
Det skulle bli en social splittring och kanske sönderslitning, jag tror att det var några av termerna de använde. Så de satte på locket för detta och det är fortfarande på och det kommer att stanna där är jag rädd för ännu en tid. Tills folk som ni och jag och resten av folket här på scenen genom att trycka på och insisterar på att lögnerna upphör och hemligheterna också, tills, slutligen, vi kommer att segra. Och tvivla inte på det för ett ögonblick.
[Applåder].
Ah, nu kommer jag med ett annat fotografi som jag tror kommer att chocka er lite. 1980 sjösatte NASA – Never A Straight Answer – Voyager-programmet till Saturnus. De sköt upp detta lilla mekaniska rymdskepp, fyllt med kameror, film och så vidare. De ville gå till Saturnus därför att något hade pågått på Saturnus ringar, runt Saturnus månar, som inte gick att bli klok på. Vissa onormala aktiviteter inträffade i Saturnus, nära Saturnus och på Saturnus.
Så de satte igång Voyager 1980. Bilderna de fick tillbaka från Voyager var så förstummande och så chockerande att de helt enkelt låste in dem i ett kassaskåp. Lyckligtvis så mötte jag, och utvecklade en vänskap med, en pensionerad NASA-forskare vid namn Norman Bergrun. Norman Bergrun arbetade för NASA under ca 30 år. Han var tekniker, forskare på Voyager-programmet till Saturnus 1980. Norman beslöt, efter att ha väntat ett antal år på att NASA och myndigheterna skulle bli uppriktiga och ärliga och rättframma, att tala om vad de i verkligheten fann där uppe på Saturnus. Och Norman blev så frustrerad att han skrev en bok: The Ringmakers of Saturn. Jag tror inte att han kunde publicera den i USA, ingen amerikansk förläggare ville ens ta i den. Norman Bergrun måste ge sig iväg till Skottland, för Guds skull, till Aberdeen, för att få boken publicerad. Och han publicerade den. Han gjorde succé. Han fick ut sin bok som är genial, ett underbart arbete och det som de har fotograferat nära Saturnus finns i tryck för första gången.
This is the A-ring of Saturn. Jag tror att ni känner igen allihop hur Saturnus ser ut, det är en underbar planet. Den är gigantisk och den har ringar runt om hela planeten. Detta är A-ringen och här är objektet som är självlysande, uppenbarligen artificiellt, större än vår Måne, som verkar röra sig helt runt genom ringarna på Saturnus och bland Saturnus månar. Och Saturnus har några dussin månar.
Det här objektet, som jag sa, större än vår Måne och förflyttande sig till synes under intelligent kontroll i Saturnus ringar. Nu, försök för ett ögonblick om ni kan, att föreställa er den sortens teknologi som är kabel att konstruera någonting som är större än vår Måne, som är artificiell, som rör sig runt vartsomhelst det önskar och som har troligen flera tusen personer på insidan. Det är chockerande för en del människor. Nästa bild, tack!
Ah, detta är pièce de résistance, gissar jag, som fransmännen säger. Här har ni ett annat självlysande, artificiellt konstruerat objekt another self-luminous, artificially constructed object, cirkelformat och större än vår Måne som också förflyttar sig här, där och överallt genom Saturnus ringar och bland Saturnus månar. Ni vet, det måste vara intelligenta människor ombord!
Men detta är den enda bild som verkligen blåste ut NASA-folket på Voyager-programmet från vattnet. Det här objektet – detta är ett objekt, gott folk – som är 2000 miles långt. Det är 400 miles i diameter och det är en artificiell konstruktion! Norman kallar den för en elektromagnetisk farkost. Han säger att det verkar som att de tillverkar ringarna. Detta är en av ringarna runt Saturnus, jag tror att detta är en B-ring. Bergrun säger att han trodde att de troligen gjorde ringarna. Jag säger: Norman, du måste överväga möjligheten av att de kanske bryter ringarna.
Jag tror att ringarna troligtvis är rika på näringsämnen, antagligen mineraler, och en otroligt avancerad civilisation skulle jag tro har arbetat fram ett system för att bryta ringarna för att få ut alla de mineraler de behöver och använder dem, för rymden är fylld med rikedomar och energier av alla sorter. De behöver aldrig gräva ett hål i marken som vi gör här. Rymden är fylld med energi.
Detta är 2000 miles långt och här i den här ändan verkar det som att det finns något som liknar en avgas eller en flamma av energi av något slag. Det är troligen resultatet av motorer av någon typ på insidan av den här saken, men, vad den nu än gör, den är där och den är ett igenkännande och representation av en avancerad intelligens.
Och det är en av de saker som de inte vill att ni vet – att vi konfronteras med och knyter an till en intelligens som är så långt bortom vår egen, vi tittar på och talar om vad som är känt som Type II civilization – en civilisation typ 2.
Och nu, för ert eget intresse – jag misstänker att de flesta av er misstänker detta – men ni är alla medlemmar av noll-noll-typ-civilisation. Långt efter oss, förhoppningsvis 100 år eller 200 år, kanske vi blir Typ 1. Men detta är en representation av en Typ 2-civilisation.
Michio Kaku, den berömde japansk-amerikanske fysikern i New York, har tagit fram det här konceptet med Typ II, 0, I, II, III och IV av den sortens avancerade kulturer och civilisationer som vi kommer att möta därute. Ja, troligen möts vi därute, vi har redan mött dem. De är här, de är mitt ibland oss. Typerna I-IV-civilisationer skapades först av ryssen Nikolai Kardashev.
Jag tog med mig 15 eller 20 av dessa bilder men jag har helt enkelt inte tid att visa dem alla. Så jag har visat några få här och jag tror att jag har väckt er nyfikenhet. Och jag tror att de flesta av er är ganska kloka människor och ni vet att ni blivit lurade. Ni vet att man har ljugit för er. Ni är inga dumbommar och jag tror att ni vet vem ni är och varför ni är här och vart ni är på väg. Nästa fotografi, tack! [Applåder].
Ah, detta är ett foto som tagits av vår Mariner rymdfarkost som vi skapade för flera år sedan. This is a picture of a facility on the surface of Mars. Denna anläggning befinner sig på ekvatorn och den ligger på ytan, och de av oss som har studerat den och diskuterat den med varandra kallar den the airport – flygplatsen.
Jag sa att detta är parkeringsplatsen (ovalt, platt område). Detta är administrationsbyggnaden här (ett halvcirkelformat område angränsande till vänster om ovalen), detta är huvudterminalen här (byggnad direkt bakom det ovala, platta området). Och jag kan tänka mig att det är en ganska upptagen anläggning, ni vet, med skepp som kommer och går, men det är ingen flygplats.
Det är mycket troligt en rymdport. Den är ovanpå ytan och den är på Mars ekvator. Och om du någonsin blir intresserad av att starta en farkost från en planet, så sätter du den på ekvatorn och du drar fördel av rotationen på planeten för att assistera i starten av din farkost. Du kan ta energin av rörelsen av planeten och det hjälper dig att få saken upp från marken. Så, det är exakt på ekvatorn, det är på ytan och det är massivt i storlek.
Så kanske är det parkeringsområdet, jag vet inte. Kanske är det administrationsbyggnaden, men det är någonting som håller på att ske på Mars, och jag har gått fram och tillbaka med Richard Hoagland nu under flera år, och Richard, som jag vet att de flesta av er känner till, är övertygad om att Mars är täckt med ruiner. Ja, det är den! Men det är inte bara ruiner. Det pågår saker där på den planeten, på ytan, under ytan, något som fortsätter hela tiden. Nästa bild, tack!
Ah, den här bilden var publicerad i en tysk tidskrift, men det är ett sovjetiskt foto. Detta är från deras Phobos 2 rymdskepp. This is from their Phobos 2 spacecraft. Detta är en stad under ytan på Mars med en storlek som Chicagos. Chicago är en av våra största städer. Flera miljoner människor lever i Chicago.
Detta är alltså under ytan och ni kan se stadens block… som bryts ner här i portioner i närheten här, eller var det nu är, men det genererar en enorm mängd av värme. Och de plockade upp detta med infrarött ljus när Phobos flög runt planeten och knäppte bilder som tokiga.
Sovjet var ganska öppna med att släppa en del av deras foton, i motsats till USA där lögner har blivit en fin konst. Låt mig inte börja med mina politiker. Phobos 2, staden på Mars, under ytan, ni kan se gatorna, Broadway, First Avenue, vadsomhelst. Folk har sagt: Jaa, vem är där? Och jag säger: För Guds skull, det är marsianerna som bor där! Vilken dum fråga att ställa.
[Applåder]. Nästa bild, tack!
Nu, jag älskar den här bilden – Jorden. Jag älskar den här damen. Era förfäder, och mina, kallade henne Gaia. Hon var feminin, hon var en gudinna, hon var helig. Denna vackra dam har ett respiratoriskt system, hon har ett cirkulationssystem och hon har ett hjärta.
Hon är vår källa till liv på den här planeten. Vi behövde henne och vi behöver henne nu. Vi skulle inte vara här om det inte var för henne. Vi talar om heligt land: Mecka, Jerusalem, här, där, överallt. Detta är det heliga landet, gott folk – den älskade planet som vi bor på! Nästa bild, tack!
Jag talade tidigare om det faktum att era barnbarn, barnbarnsbarn och så vidare – de generationer som komma skall – har sitt öde i stjärnorna. Och med tiden kommer de att gå ut dit och kräva sin rättmätiga plats i det oändliga samhället av liv. Ni kan tro på det och ni kan acceptera detta med en säkerhet och sanning som ligger bortom allt tvivel.
Ödet för dessa arter och denna ras, denna bråkiga klan av apor, är i stjärnorna och där ligger vårt öde. Jag vill att ni skall förstå det och ha ett hopp, och bli inte deprimerade, därför att ni kommer att få gå igenom mycket svåra tider inom några få år som ligger framför oss.
Vi håller på att gå igenom denna transition, denna övergång, denna transformation, denna transcendentala transformation in till en annan art, in till en annan ras. Och, om ni minns er egen ungdom, så var det en smärtsam tid. Arterna, rasen håller nu på att gå igenom ungdomens tid, men vi är inte ensamma. Vi har hjälpare.
Vi har familjer därute som hjälper oss och de har hjälpt oss under långa tider. De har försökt att uppmuntra oss och nära oss och försökt att peka ut den rätta riktningen för oss att gå, för vi är som bråkiga barn, och vi skall nu gå igenom den där transformationen. Men min poäng här är att det är inget tvivel om det oundvikliga ödet och sanningen för den mänskliga rasen.
Nu vill jag citera något för er, om ni vill följa med mig här. En av mina favoritförfattare, poeter, var en man som jag beundrat under många år: Greve Leo Tolstoy. Han sa, att där är någonting i den mänskliga själen som kommer att överleva och kommer att bestå. Det kommer att överleva och bestå och där är en pytteliten, lysande låga som brinner strålande i hjärtat i människan, som aldrig brinner ut hur mörk världen än blir.
Under kommande år när saker och ting blir svåra och ekonomiska problem uppstår så kommer det fortfarande att vara slitningar, rädslor, hopp, tråkigt nog, är jag rädd, det kommer också att bli blod på gatorna här och där och överallt. Detta som en följd av ungdomsåren är inte en lätt process. Men sedan, vad gör ni när ni passerat förbi ungdomsåren? Ni når vuxenvärlden. Ni växer upp, och vi håller på att växa upp.
Nu, mina damer och herrar, har min resa kommit till slutet, men för många av er därute har resan just börjat. Och jag vill visa någonting innan jag lämnar scenen den här kvällen. Det kvittar hur mörk världen blir, ni kan bli säkra på, som Tolstoy sa, där är en gnista, där är en flamma som brinner i era hjärtan som aldrig släcks hur mörk än världen blir.
Och när min resa kommer till ett slut, och för en del av er har resan just börjat, och jag ville säga till er på ett sätt som jag tror är absolut lämpligt här – ni spanjorer har några vackra termer i era ord – Vaya con Dios. (Gå med Gud).
[Applåder]
Jag har aldrig varit i Spanien förut, men det är en av mina favoritplatser. Jag älskar er och nu lär jag mig att älska spanjorerna. I Italien lärde jag mig att säga detta, och jag vill säga det till er och jag förstår att ni förstår vad jag menar. Som slutord vill jag säga till er alla: Keom!
[Applåder]
Kerry Cassidy (KC): Jag är Kerry Cassidy från Project Camelot och detta är Henry Deacon. Henry har något som han vill säga till Bob. Bob? Detta är Henry Deacon från Project Camelot för de av er som känner till vår webbsida. Han är här idag och han är här på konferensen. Han har något han vill säga Bob, angående Mars.
Henry Deacon (HD): Jag har inga ord, men Bob har uttryckt allting som jag skulle ha sagt och jag kan bekräfta det för jag har arbetat i Top Secret under 30 år vid ovan nämnda Top Secret. Vi har en gemensam bakgrund men jag har nyligen mött honom här och jag kan bara säga detta: Ja, där är liv på Mars. Där är baser på Mars. Jag har varit där!
[Applåder].
BD: Jag har inte ens börjat med att berätta för er om en del saker som jag skulle vilja dela med er ikväll om vem och vad som finns på Månen och Mars, som Henry känner till också.
HD: Det är en lång historia, som han sa. Det finns inte tid att samla allt. Förutom att det är en positiv historia, den är inte om rädslor. Han visade en bild på Moder Jord och hon föder och har födslovärkar, men det är ett barn som blir fött. Och bara glöm rädslan, därför att det är bara något övergående.
KC: Där är hon.
HD: En vän till mig, Angelica, som ingen känner, kallar den för den smaragdgröna planeten och den är levande. Ja, den är väldigt mycket levande. Vi är en del av denna lilla livsform och liv sprids ut över hela den här galaxen och resten av vår familj tittar på och väntar och hjälper tyst till bakom scenen. Och jag har varit lycklig nog att ha fått möjligheten att möta familjen, som inte bara lever här på Jorden sedan lång, lång tid tillbaka, även innan jag hade mitt arbete för regeringen, så tack så mycket.
KC: Tack Henry Deacon, för de av er som inte vet…
BD: Mina damer och herrar… har jag fortfarande sändningstid här?
Speakerröst: Du har fortfarande sändningstid.
Publiken: Berätta för oss om Mars och Månen. Strunta i avbrotten.
BD: Jag vill dela med mig av en liten historia innan tiden rinner ut och jag ber den här gentlemannen att vara så snäll och ha tålamod och ge mig bara några ögonblick [Applåder]. Detta är för Hoagland (skratt). Jag deltog I min sons avgångsceremoni i Washington D.C. i november. Min grabb pensionerades i november i Washington som överbefälhavare i USAs Marin efter 30 år i tjänst. Och medan jag var på det här avskedspartyt, rummet var fyllt med amiraler och generaler och pensionerade kommendörer och befälhavare och så vidare. Och vi alla hade någonting kallt i händerna och alla rörde sig runt varandra vänligt och avslappnat, ni vet. En pensionerad marinforskare, vars namn måste förbli osagt, kom upp till mig och puffade på mig och sa: Jag känner dig.
Och jag sa: Ja, jag är Erics far.
Nej nej, nej, sa han. Jag känner dig. Du är den här notoriska, pensionerade kommendörkaptenen med den stora käften.
Och jag sa: Ja, det håller jag med om.
Han sa: Jag måste få dela med mig av något till dig innan partyt är över.
Han sa: Jag gick i pension för flera år sedan. Mitt sista jobb var i ett regeringslaboratorium i Nevada, några miles från Las Vegas. Jag är en plasmafusionsfysiker, det är min specialitet. Det är vad jag har tränats i, min bakgrund, mitt yrke.
Jag är inte någon forskare så jag sa: Vad? Vad? En plasmafusionsfysiker?
Han sa: Jaa, jag arbetade vid det här laboratoriet utanför Las Vegas. Det är inte allmänt känt, det är ganska hemligt. Jag arbetade under fem år med två grabbar som inte är härifrån. De var från någon annanstans. De var förtjusande människor. De var forskare och de arbetade med oss. De assisterade oss. De uppmuntrade oss och gav oss idéer och möjligheter och det ena efter det andra inom plasmafusion, vilket är oändlig energi. Jag lärde känna dem ganska väl. Och han sa: Efter några år gick jag fram till en av dem och sa: ”Vad tycker ni egentligen om oss människor?”
Och den här mannen från någonstans sa: ”Well, eftersom du har frågat, vi tycker att ni är – hur var nu hans ord? – En primitiv, förvildad och farlig ras” (skratt).
Och den här forskaren sa: Jag måste hålla med honom. För det är vi. Vi är en primitiv, vild och farlig ras för närvarande.
Den andra mannen stod där och hade lyssnat på oss. Han var också från någon annanstans. Han sa: ”Ni luktar illa också. (skratt). Ni människor stinker. Inget personligt här. Men vi tycker att du inte luktar gott.”
Och forskaren sa: Min första tanke var, du vet, att jag inte sprayade mig under armarna den här morgonen, kanske.
Och de försökte förklara att vi människor har en fysisk odör runt oss som de plockar upp och de finner den förfärligt äcklig och frånstötande. Så det träffade mig mellan ögonen, därför att, när jag var pojke och växte upp så brukade min mormor säga: Om vi ändå kunde se oss själva som andra ser oss.
Det skulle hjälpa så mycket att utveckla vår integritet och vår karaktär och allt detta, och denna anmärkning från min mormor, det slog mig att vi fick den som man säger från hästens mun, från en medlem av vår utökade familj därute som sa: Ni är primitiva, förvildade och farliga, men ni också stinker.
Jag tyckte att det var humor och jag delade detta med Gogo och hon sa: Var snäll och inkludera detta i din presentation. Så Gogo, välsignar ditt hjärta: Jag gjorde det för dig, du vet. God kväll, allesammans. [Applåder].
HD: En mening. Det relaterar direkt till vad Bob har sagt. Om du vill ha kontakt, höj upp din själ högt. Det är vad de vill, för de vill inte blanda sig med er om ni är förvildade bestar. Det är så enkelt. Bara koppla av och var lyckliga och arbeta med varandra. Det är ett mycket enkelt budskap.
BD; Tack så mycket, Henry.
HD: Tack så mycket. [Applåder].
KC: Om ni vill lära mer om Henry Deacon. he's on our site. Vi har mängder av mycket långa intervjuer om vem han är, en del om var han arbetade, och om Mars. Vi har också videor kallade Jumproom to Mars, där David Wilcock, Bill Ryan och jag diskuterar en del av det han berättade för oss. Vi ser fram emot, kanske femton minuter eller en halvtimma i morgon, när Henry Deacon kanske kan berätta för er om några av detaljerna. Tack så mycket.
BD: Låt mig tillägga en mening ytterligare: (skratt). Jag måste lägga till detta. Jag har rest över hela planeten och jag har talat på konferenser över hela världen och över hela USA. Jag har aldrig varit på en konferens av den här sorten utan att där har funnits åtminstone en, och vanligen två, av de andra i publiken.
Jag vill att ni alla tänker på det och ser er omkring och vet att mitt ibland er… (skratt) ni har goda vänner på höga poster, och de är mitt ibland er, och jag har lärt mig under åren att känna igen dem.
HD: De är vår familj.
BD: Exakt så, de är familj. Men som Ingo Swann så har jag också utvecklat den intuitiva förmågan att upptäcka dem och känna igen dem och nu kommer de upp till mig på konferenser och introducerar sig själva för mig. Där är inga gränser. Livet är oändligt och för alltid. Gud välsigne er alla, och jag säger adjö den här gången.
[Applåder]
Klicka här för videon
|
Bill Ryanbill@projectavalon.net |
